Textlänkar finns längst nere på denna sida

Läsvärt ur kvartaltidskriften Menorah från och om Israel

Politik

Hur stoppar man
en självmordsbombare?

Av Per Ahlmark

Det är möjligt att Ismail Haniya, en av ledarna för Hamas, är inne på rätt tankespår. Häromdagen påstod han (se DN:s ledarsida 2/4 2002) att de palestinska självmordsbombarna har hittat Israels svaga punkt. Judar, sade han, "älskar livet mer än andra folk, och de föredrar att inte dö".

Han syftar på en jämförelse mellan de egna terrorgrupperna och israelerna. Den belyser skilda värderingar inom två kulturer, påstår vissa. Själv menar jag att Haniya markerar klyftan mellan barbari och civilisation.

Tusentals palestinska ungdomar lär sig alltså att binda sprängämnen runt kroppen och utlösa dem på ett kafé eller en buss i någon israelisk stad. De som gör så kommer till paradiset, lovar deras lärare. Och i paradiset kan de dessutom, enligt experter på islam, glädjas åt berömmelsen att vara "martyrer" av första graden, långt högre än vanliga krigsoffer. Därmed står de närmast Gud.

Det betyder också att den vanliga muslimska lagen inte gäller för just dessa mördare när de hamnat i paradiset. Där får de, säger terroristernas religiösa mentorer, njuta både av alkohol och av evig erotisk samvaro med 72 oskulder!

Den här galenskapen är inte bara mördande och grotesk; den förgiftar tänkandet i de länder där den predikas. Den sprids i moskéer och trycksaker, i tv-sända lovtal om terrorister och i hetsen från muslimska fundamentalister och Arafat själv. De som offrar sig och samtidigt massakrerar oskyldiga, obeväpnade israeler har blivit hjältar och förebilder för det egna folket.

Det kanske mest perversa är att till och med föräldrarna säger sig vara stolta över att deras barn dödar sig - naturligtvis under förutsättning att dessa tar ett dussin judar med sig i explosionen.

Hur skyddar sig ett land mot självmordsbombare, som tycks köa för att få ta snabbfilen till paradiset? Genom att erbjuda dess folk en egen stat? Israel gjorde så för drygt ett år sen men möttes av ett blankt nej och intifadan nummer två, som nu utvecklats till krig. Genom att lämna i stort sett hela Västbanken och Gaza (inklusive bosättningar) till palestinierna? Just detta ingick i tanken som avvisades.

Genom att göra Jerusalem till huvudstad för både den judiska och palestinska nationen? Premiärminister Barak utgick från det; sen slog Arafat spelet över ända och förnedrade Labourledarens politik och position. Därmed krossade Arafat den israeliska fredsrörelsen och lade grunden för Sharons segerval.

Förhandlingar och eftergifter löste alltså inte konflikten. Vad gör en regering därefter, när dödandet pågått i ett och ett halvt år, för att skydda sitt folk mot terrorismen? Nu har över 400 is- raeler mördats - i andel av befolkningen är det sex-sju gånger fler än dem som förintades i USA den 11 september.

Majoriteten av europeiska politiker och journalister vet med säkerhet vad Israel inte ska göra. Man får inte försvara sig genom att slå mot dem som konkret planerar attentaten och bygger bomberna. Och att isolera palestiniernas ständigt ljugande ledare, som hyllar "martyrerna", släpper ut de farligaste fanatikerna ur deras fängelser och låter den egna rörelsen bli del av terrorn, det är motbjudande, skriver man.

Att låta Israels soldater med våld fånga in både terrorister och deras vapen, sånt är brottsligt, meddelar nu stora delar av Europas massmedier.

I stället måste eldupphör proklameras, kräver de. Utmärkt - och sen kommer nya attentat. Hur många dussin israeler får terroristerna ta livet av innan omvärlden medger att den palestinska sidan åter har brutit eldupphöravtalet?

Sätt er vid förhandlingsbordet! manar Europa. Förträffligt, där satt man så sent som de första veckorna 2001. Samtidigt lovade Arafat sitt folk att de palestinska flyktingarna har rätt att "återvända" till nuvarande Israel. Alla vet att den judiska staten i så fall försvinner i en demografisk revolution.

I varje konflikt ska vi hålla på den svagare parten, påstår vissa tänkare. Just denna idé - att som princip stödja "the underdog" - är drivkraften för många som skriver. De kopplar alltså bort alla fakta om rimliga respektive avskyvärda värderingar, om diktatur eller demokrati, angripare eller försvarare. Den svagaste parten har alltid rätt.

Skulle vi alltså ha hållit på talibanerna när deras tyranni föll ihop förra året? Borde världen ha stött Saddam 1991 när hans armé, alltid redo att begå folkmord, delvis slogs sönder? Skulle England ha haft rätt i början av andra världskriget medan Nazi-Tyskland hade det i slutet?

Det här betyder inte alls att jag känner förtroende för Ariel Sharons uttalanden eller aktioner. Han var en katastrof i Libanonkriget för tjugo år sen. Bosättningarna långt inne på Västbanken (vilka han uppmuntrat) förblir en olycka för Israel. Och mina egna sympatier för en provisorisk och befäst gränslinje mellan Västbanken och Israel tycks varken ha stöd av Sharon eller Peres, trots att den skulle hindra många självmordsmördare att ta sig fram.

Men uppdraget att skydda sin befolkning mot Hamas och andra mordgrupper skulle vara svårt att hantera för vilken regering som helst i Jerusalem. Ty den moderna historiens kanske mest fanatiska terrorister, de som i Nablus eller Jenin tejpar sprängladdningar runt den egna kroppen, bryr sig ju inte alls om själva ockupationen. Det är Israels existens som en fri, judisk stat som de avser att bomba sönder.

Per Ahlmark är författare och fd vice statsminister samt fristående kolumnist i Dagens Nyheter. Denna artikel har varit publicerad i Dagens Nyheter den 6 april 2002.



Textlänkar
Till framsidan
Till arkivet



© Detta material är skyddat av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering får endast ske med skriftligt tillstånd från redaktionen och med angivande av författare och källan.