Textlänkar finns längst nere på denna sida

Läsvärt ur kvartaltidskriften Menorah från och om Israel

Politik

Analys
Vad händer sedan?

Tel Aviv 4 april 2002. I skrivande stund har Operation Försvarssköld pågått i en knapp vecka. Efter Pesachmassakern i Netanya beslöt den israeliska regeringen att gå in på de palestinskkontrollerade områdena för att en gång för alla rensa bort terrorns infrastruktur. Den rådande situationen, som härleds från september 2000, kan säkerhetspolitiskt beskrivas som en kombination mellan förspelet till Libanonkriget och Sexdagarskriget.

Många undrar följaktligen vad som händer sedan? Man frågar sig även om denna, till synes desperata insats, inte bara kommer att förvärra situationen och göra hela det palestinska folket till Israels eviga fiender? Men den kanske mest ställda frågan är, vilket alternativ finns till Yasser Arafat?

Bakgrund
I sin bok "In Search of Leadership, West Bank Politics since 1967" (1988), beskriver Emile Sahliyeh hur den palestinsk-arabiska rörelsen länge har försökt att organisera sig. I början av 50-talet etablerades små betydelselösa studentföreningar i Alexandria, Damaskus och Beirut. Sedermera och successivt växte etableringen av PLO fram1964, vilken hade inflytande genom sina ekonomiska bidrag till de palestinska grupperna på Västbanken. Att samordna de olika palestinska intressena blev emellertid svårt, eftersom grupperna hade olika mål och metoder. Fatah inriktade sig på att med militära medel utplåna Israel, medan andra studentgrupper, såsom Jordanska studentunionen (JSU) valde att med politiska medel mobilisera palestinierna och hänvisa den väpnade kampen till framtiden. Genom att avstå från militära operationer undvek JSU-anhängarna att bli föremål för den utrensning av terrorister som Israel genomförde 1969. JSU:s val av policy medförde också, att de under en period kunde tillskansa sig en ohotad roll med kontroll över Västbankens studentpolitik.

Men under de tre år som följde efter det jordanska inbördeskriget 1970 var studentaktiviteterna låga och det var en dålig politisk atmosfär. Det gällde för såväl palestinierna på Västbanken/Gazaremsan, som för dem utanför. Moralen, skriver Sahliyeh i sin bok, höjdes först när PLO erkändes internationellt i FN 1974, som palestiniernas enda legitima representant.

De islamistiska gruppernas roll i den palestinska rörelsen hade under en period mellan 70- och 80-talet synpunkter på PLO:s icke-islamska inriktning. Spänningarna mellan de båda grupperingarna lättade emellertid genom Syriens fientlighet mot både Arafat och det muslimska brödraskapet, och de kunde samla sig mot den syriske diktatorn. Myteriet mot Arafat våren 1983 inom Fatah fördömdes av den islamska rörelsen som kallade det en kriminell handling. De hävdade att kuppförsöket iscensatts av Syrien.

Samtidigt kritiserade den islamska rörelsen Arafat för att acceptera vänsterkrafternas inflytande i PLO, vilka skapade allianser med Sovjetunionen, Libyen och Syrien. Islamisterna såg därför myteriet mot Arafat som ett första steg för att till slut kunna rensa ut Islams alla anhängare på områdena. De såg det också som ett försök att hindra Arafat från att komma närmare den islamiska rörelsen. Islamska ledare ansträngde sig därför för att få Arafat att istället rensa ut de marxistiska elementen ur den palestinska rörelsen och istället samarbeta mer konsistent med de muslimska grupperna. När Arafat utvisades från Damaskus den 24 juni 1983 reagerade ledande islamister på områdena kraftfullt. Saad al-Din al-Alami som då ledde det Islamska Högsta Rådet i Jerusalem sade dagen efter deportationen, att det var varje muslims plikt att mörda den syriske presidenten.

Fortsättningen
Såväl paralleller kan göras, som slutsatser kan dras av den refererade bakgrunden. När de marxistiska elementen i PLO (PFLP och DFLP) avfärdade Osloprocessen, har grupper som Hamas och Islamiska Jihad tagit över deras tidigare inflytande i rörelsen. Arafats ledarskap och den islamiska rörelsen har sålunda utvecklats sedan tidigt 1980-tal och därefter manifesterats genom etableringen av den palestinska myndigheten (PA) på Västbanken och Gazaremsan. Även Arafats band med den muslimska världen har sedan dess utvecklats och fördjupats, bland annat i form av Arafats nya allians med Iran, som är en stor finansiär av Hamas, Islamiska Jihads och Hizbollahs terrorverksamhet mot Israel.

Sedan Arafat installerade sig på områdena, har han fungerat som alla de olika palestinska gruppernas gemensamme nämnare. Han har lyckats formulera deras gemensamma mål och samordnat metoderna för att nå det. Följden har blivit, att Arafat har kunnat förhandla med Israel utan att göra islamisterna upprörda, och samtidigt manövrerat tillbaka marxisterna i rörelsen; det var exempelvis det marxistiska PFLP som mördade Israels turistminister. Arafat har sålunda förmått ena det palestinska samhället under den väpnade kampen, med målet att med alla tillgängliga medel utplåna Israel.

De utåt uppvisade kulisser av intern splittring har i sin tur gjort att Arafat har kunnat behålla sin trovärdighet i västvärlden, som är övertygad om att han vill ha fred med Israel, men inte kan kontrollera sitt folk. Medan de islamistiska och kommunistiska grupperna under hans beskydd har setts som de ogörliga elementen.

Arafat är politiskt palestiniernas samlande kraft. Han har fått dem att blunda för hans vanstyre av områdena, och istället fokusera på den yttre fienden. Arafats bortfall från arenan - isolerad, deporterad eller på annat sätt irrelevantgjord - kommer därför sannolikt att innebära, att det palestinska samhället inledningsvis kommer att enas kring symbolen Arafat, i likhet med reaktionerna på hans deportering från Syrien. I det ledarskapsvacuum som därefter uppstår, kommer rimligen den idag illusoriska splittringen bli reell och troligen manifesteras i ett kaos, med fragmentariska strider mellan olika klaner och politiska grupperingar.

Idag har de islamiska rörelserna ett stort inflytande bland annat för att Arafat (och omvärlden) har låtit dem stärkas och utvecklas. Islamisterna kommer sannolikt inte frivilligt att överlåta makten till någon i det nuvarande palestinska styret, exempelvis Abu Mazen, Saeb Erakat, eller Abu Ala. Samtidigt är det oklart hur många av islamisterna som kommer att rensas bort i Israels krig mot terrorns infrastruktur. Även andra tidigare spådda, men mer hårdföra efterträdarkandidater, som Jibril Rajoub och Mohammad Dahlan, kan komma att fråntas sitt nuvarande inflytande under kriget mot terrorn.

Om Operation Försvarssköld får genomföras till sitt slut finns det under vissa förutsättningar möjlighet, att det ur ett uppkommet ledarskapsvacuum växer fram ett nytt demokratiskt palestinskt ledarskikt. Eftersom Israel har erfarenhet av tidigare försök att bygga upp områdenas materiella standard, men mötts av palestinska protester och internationella fördömanden, vore det olämpligt att göra ett nytt försök. En sådan ansats skulle dessutom reta upp palestinierna ytterligare om den kom från fel givare. Alternativet är att Iran, Saudiarabien och Irak genom finansiellt bistånd till palestinierna för sin del skapar politiskt utrymme på områdena.

Ur Israels och västvärldens synpunkt torde det inte vara ett lämpligt alternativ för att öka den regionala stabiliteten. Därför bör istället västvärlden, genom exempelvis EU, snabbt ta på sig den rollen. Genom att gå in med ett omfattande civilt återuppbyggnadsprogram, finns det förutsättningar för att ett demokratiskt Palestina successivt kan växa fram ur ruinerna av det ekonomiska vanstyre och politiska terrornäste som Arafat har lett. Därigenom är det också möjligt att palestinierna till slut kan få sin stat vid sidan av Israel.

Marie-Hélène Boccara
Folkrättsjurist och journalist Tel Aviv
E-post: boccara1@netvision.net.il



Textlänkar
Till framsidan
Till arkivet



© Detta material är skyddat av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering får endast ske med skriftligt tillstånd från redaktionen och med angivande av författare och källan.