Textlänkar finns längst nere på denna sida

Läsvärt ur kvartaltidskriften Menorah från och om Israel

Politik

En palestinsk stat -
säkerhetspolitiskt gissel

Av Marie-Hélène Boccara, Tel Aviv

På grund av den senaste palestinska intifadan har separationsidén fått förnyad aktualitet när över 60% av israelerna idag stöder etablerandet av en palestinsk stat.

Palestinska och israeliska politiker har emellertid visat sig ha olika uppfattningar om hur självständigt ett Palestina skall vara. Israel vill begränsa det palestinska styrets rätt att införskaffa tunga vapen, Västbanken och Gazaremsan skall vara demilitariserade och Israel vill förbehålla sig rätten att använda en palestinsk stat som säkerhetsbuffert för att skydda sig mot angrepp från öster, bland annat från Irak. Den yttre säkerhetspolitiska gränsen skall alltså fortfarande gå vid Jordanfloden. Oavsett höger- eller vänsterregering, så skiljer sig inte uppfattningarna i dessa frågor. Palestinierna har å sin sida ännu inte offentligt lagt fram några synpunkter på det förhållandet, men smuggling av allt tyngre vapen in till områdena har skett alltsedan den palestinska myndigheten tog plats i Gaza.

Osäkerhet råder sålunda om hur ett avtal skulle kunna se ut om parterna någon gång skulle komma så långt att de finge fila på detaljerna kring etableringen av en palestinsk stat. Utan avtal är ett alternativ att Israel genomför den möjligen irrationella idén, vilken i många fall ligger bakom israelernas stöd för ett självständigt Palestina, som innebär att bara lämna områdena utanför ­67 års gränser, flytta på alla bosättarna och sätta upp ett elstängsel för att stoppa infiltrationen av terrorister. Det skulle innebära total separation från Västbanken och Gazaremsan. Det skulle även betyda att Israel inte kan förhindra införseln av tunga vapen, med mindre man skjuter ner fraktplan och sänker fartyg, vilket i sig skulle utgöra nya skäl för friktion och våldseskalering. Israel skulle inte heller, som idag, kunna kontrollera Gazas flygplats, och varje överflygning av palestinskt luftrum skulle innebära en kränkning av den nya palestinska statens rätt till territoriell integritet och politiskt oberoende. Det skulle i sin tur ge palestinierna rätt att skjuta ner varje israeliskt plan, vilket naturligtvis innebär ytterligare problem i en redan spänd situation.

Ur ett palestinskt perspektiv skulle en självständighetsförklaring utan avtal med Israel innebära total avskärmning från den israeliska ekonomin; inga palestinier skulle längre ges tillträde till den israeliska arbets- eller handelsmarknaden av vilken palestinierna är beroende. Den redan nu konkursmässiga palestinska ekonomin skulle sålunda inte förbättras under sådana omständigheter. Officiellt kräver palestinierna en stat utmed ­67 års gränser, samt liksom tidigare tillträde till den israeliska ekonomin. Bland annat på grund av ekonomiargumentet har PLO inte implementerat sin självständighetsförklaring från 1988, samt för att de inte har den militära kapaciteten att erövra all mark fram till ­67 års gränser. De anser att områdena bara kan tas om Israel av olika skäl ger upp dem. Ett utnötningskrig i form av terror, tillsammans med en politisk propagandakampanj, anser palestinierna för närvarande vara en framkomlig väg.

Att separera staterna vid ­67 års gränser skulle betyda att Klagomuren i Jerusalem ställs under palestinsk kontroll. Det judiska kvarteret i Gamla stan skulle återigen behöva rensas på de judar som lever där för att de inte skall ses som en anledning för nya sammanstötningar och upptrappat våld. Ett elstängsel mellan den israeliska och palestinska staten vid ­67 års gränser skulle återuppliva situationen från tiden före sexdagarskriget då judar inte hade tillgång till sina heliga platser ­ inte i Jerusalem, Hebron, Betlehem eller Nablus. Även det Hebreiska universitetet på Har Hatsofim (Scopusberget), samt Jerusalemförorter som Givat Tsarfatit (French Hill) skulle därtill hamna under den palestinska myndighetens kontroll. Alla dessa områden ingår i vad palestinierna och Förenta Nationerna betraktar som ockuperade områden.

Även om det vore möjligt att flytta på ca 120 000 israeler från Västbanken och Gazaremsan, vore det ogörligt att flytta på alla de som idag bor i Jerusalems förorter. Det vore emellertid en nödvändighet om man önskar total separation mellan folken. Få israeler är dock övertygade om att palestinierna skulle stanna vid kravet på ­67 års gränser, varför man befarar att ett nytt utnötningskrig kommer att inledas på grundval av det fortfarande inofficiella anspråket på en implementering av FN:s delningsplan från 1947.

Delningsplanen förkastades av Arabförbundet redan i planens förberedelseskede, samt även av PLO när PLO-stadgan formulerades 1968. En total separation är i praktiken nödvändig så länge varje israel utgör ett legitimt mål för palestinska terrorister. Men även om det i teorin skulle vara möjligt att eliminera all judisk närvaro från alla de områden som palestinierna idag officiellt gör anspråk på, återstår frågan om konflikten ändå skulle upphöra. Sedan 1967 har Israel överlevt på grund av sin avskräckningsförmåga. Kontrollen över Västbanken och Gazaremsan har varit en sådan skyddande faktor. Idag råder det oenighet bland säkerhetspolitiska bedömare huruvida områdena fortfarande utgör en sådan säkerhetspolitisk buffert som Israel behöver för att försvara sig mot angrepp från exempelvis Irak och Iran.

Det råder emellertid enighet om att Israels fiender kommer att göra nya försök att utplåna den judiska staten så snart de upptäcker en lucka i landets försvar. En sådan lucka kan vara fiendestaternas fria tillgång till ett Palestina som hyllar dagens våldsideologi istället för ett Palestina som lever i vänskaplig relation med Israel. Många av de israeler som idag stöder etablerandet av en palestinsk stat anser under sådana omständigheter att Israel då har bättre moralisk rätt att slå till mot en palestinsk stat med militärmakt för det fall våldet fortsätter. Frågan är dock om man då inte både dragit gränserna vid den 4 juni 1967 och samtidigt vridit tillbaka tiden till samma säkerhetspolitiska situation som då rådde. Det var då sexdagarskriget bröt ut.


Marie-Hélène Boccara är folkrättsjurist och journalist. Hon bor i Tel Aviv.
E-post:
boccara1@netvision.net.il



Textlänkar
Till framsidan
Till arkivet



© Detta material är skyddat av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering får endast ske med skriftligt tillstånd från redaktionen och med angivande av författare och källan.