Textlänkar finns längst nere på denna sida

Läsvärt ur kvartaltidskriften Menorah från och om Israel

Politik

FN försenade freden

Av Eli Göndör

Det unika med det palestinska flyktingproblemet är att ingen ens försökt lösa det trots att det existerat längst och fått mest uppmärksamhet. Mycket av skulden ligger på världssamfundet.

I drygt 50 år har palestinierna suttit i trånga och förslummade flyktingläger och väntat på att alla löften om att få återvända hem ska förverkligas. Det har försatt de palestinska fredsförhandlarna i en omöjlig situation. 3,5 miljoner flyktingars uppdämda drömmar är ingenting man kompromissar med. Men skulden för den uppkomna situationen ligger till stor del på politiska aktörer som cyniskt utnyttjat problemet för sina egna ärenden.

1949 beslutade FN att den palestinska flyktingfrågan skulle hanteras av UNRWA (United Nations Relief and Work Agency). Alla andra flyktingar i världen hanteras av UNHCR (United Nations High Commissioner for Refugees). UNHCR:s definition av en flykting är en person som med anledning av en välgrundad rädsla för att bli förföljd på grund av ras, religion, nationalitet, medlemskap i en speciell social grupp eller politisk rörelse befinner sig utanför det land där han eller hon har nationell tillhörighet och därför är oförmögen att använda sig av hemlandets beskydd.

Utifrån detta slog UNRWA fast att en palestinsk flykting var en person som bodde inom det brittiska mandatet Palestina mellan juni 1946 och maj 1948 och under konflikten mellan Israel och arabstaterna tvingades fly därifrån. Med tiden inbegrep man också personens anhöriga och framtida avkomma.

1949 röstade FN:s generalförsamling för resolution 194. I resolutionen fastslogs att de palestinska flyktingar som ville återvända till sina hem skulle ha rätt att göra det. De övriga skulle kompenseras för egendom de förlorat.

Resolutionen gäller inga andra av världens flyktingar. UNHCR har tvärtom under lång tid sett omplacering som en möjlig lösning på flyktingproblem. 1959 presenterade Dag Hammarskjöld en plan för hur det palestinska flyktingproblemet skulle kunna lösas på tio år, från 1960 till 1970. De oljeproducerande länderna som hade ett överskott på pengar och starkt behov av arbetskraft skulle enligt honom kunna ge de palestinska flyktingarna medborgarskap och en ny start i livet. UNRWA:s dåvarande representant i Jordanien svarade Hammarskjöld: "Det palestinska flyktingproblemet är hörnstenen i kampen mot Israel. Det kommer alltid vara slagträet som vi slår mot Israel med."

UNRWA genomdrev sedan 1971 och 1987 två resolutioner i FN som förbjöd Israel att bygga bostäder åt palestinska flyktingar på Västbanken och Gaza.

Det här har gett den palestinska ledningen möjlighet att fortsätta envisas med att vilja genomdriva resolution 194 (som arabstaterna röstade emot på sin tid) och kräva att deras tilltänkta medborgare flyttar till Israel istället för till den palestinska stat som är tänkt att upprättas på Västbanken och i Gaza. Med en sådan stat förlorar termen "palestinsk flykting" sin betydelse eftersom palestinierna då får en egen stat att bosätta sig i. Om flyktingfrågan löses innan denna stat formellt bildas, förlorar palestinierna sitt viktigaste argument i de fortsatta förhandlingarna med Israel. Frågan är bara vem som egentligen ska bo i Palestina om 3,5 miljoner flyktingar ska flytta tillbaks dit de en gång kom ifrån.

De palestinier som suttit i flyktingläger i över 50 år och på grund av kriget 1947 förlorade sina egendomar ska självfallet kompenseras. Men ansvaret för kompensationen borde ligga på alla de länder som genom sitt stöd till UNRWA konserverade det palestinska flyktingproblemet och de stater vilka deltog i kriget och orsakade flyktingströmmen. I den senare kategorin ingår naturligtvis också Israel.

UNRWA:s agerande har gjort att en fredlig lösning av Palestinakonflikten i stort sett är omöjlig om palestinierna insisterar på att genomföra resolution 194. Om alla palestinier som vill, ges rätt att återvända till Israel måste man inse att det hotar hela Israels existens. Israels judiska natur kommer att raderas ut med 3,5 miljoner palestinska flyktingar och samtidigt måste behovet av en palestinsk stat, i ett sådant läge, ifrågasättas.

Eli Göndör är frilansskribent och bosatt i Tel Aviv.
Denna artikel har tidigare varit publicerad i Moderna Tider mars 2001.



NYTT FAKTA-HÄFTE

Läs mer om bakgrunden till den olösta frågan och rättsläget idag i Palestinierna och "rätten att återvända" som är ett nytt Faktahäfte, utgivet av Svensk Israel-Information. Det är skrivet av professor Efraim Karsh i London och har översatts och bearbetats av Marie-Hélène Boccara.

Pris kr 40. Beställs hos Svensk Israel-Information,
Box 5053, 102 42 Stockholm, tel. 08-666 01 80,
fax 08-666 01 81, e-post: info@si-info.org
Postgiro 50 66 65-9, bankgiro 5149-0373

Medlemmarna i Svensk Israel-Informations stödförening erhåller häftet kostnadsfritt.

Övriga Faktahäften, se Menorah nr.2, 2001 sida 19, beställs nu återigen hos Svensk Israel-Information. Gå till den nya hemsidan www.si-info.org




Textlänkar
Till framsidan
Till arkivet



© Detta material är skyddat av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering får endast ske med skriftligt tillstånd från redaktionen och med angivande av författare och källan.