Textlänkar finns längst nere på denna sida

Läsvärt ur kvartaltidskriften Menorah från och om Israel

Politik

Mellanösternkonflikten
En lektion i folkrätt

Av Marie-Hélène Boccara

Både palestinska propagandister och svenska debattörer använder ordet FOLKRÄTT som ett tillhygge mot Israel. Man påstår utan vidare bevisning att Israel i skilda sammanhang bryter mot folkrätten. Nu senast gör ambassadör Thomas Hammarberg det i Lärarnas Tidning av den 30 maj 2001, som ju har en ansenlig spridning. Hammarberg har inte tagit sin uppgift på allvar när han presenterar "fakta". Han missar viktiga bitar av verkligheten och gör sina egna åsikter till gällande folkrätt. Därför behöver bilden justeras något.

Påståendet om att Israel ockuperar "palestinska områden" är inte korrekt, trots att det upprepas gång på gång i den politiska debatten. För att förstå de folkrättsliga aspekterna kring ockupationsproblematiken krävs kunskap om historiska fakta: Vilka överhögheter har styrt de aktuella områdena under olika perioder? Vem har erövrat vad och under vilka omständigheter? Det betyder att man tittar på vem som haft "äganderätten" till områdena vid tidpunkten då de sedan blivit föremål för olika erövringar. I folkrättslig bemärkelse är det relevant att hänsyn tas till att de omstridda områdena, vilka kallades Palestina, stod under brittiskt mandat 1917-1948, samt att någon palestinsk stat aldrig har existerat. Det är lika viktigt att känna till att Palestina 1921 delades upp och ställdes under två separata brittiska mandat öster och väster om Jordanfloden, men att bara den västra delen behöll namnet Palestina.

Det är även relevant att titta på hur "de palestinska områdena" erövrades och av vem efter det att staten Israel etablerats som ett resultat av att det brittiska mandatet upphörde. Det var Jordanien respektive Egypten som tog Västbanken, östra Jerusalem och Gazaremsan i en rättsstridig handling - aggression - i kriget 1948-49. När Israel i kriget 1967 övertog kontrollen av "de palestinska områdena" från Egypten och Jordanien var det genom en folkrättsenlig handling - självförsvar, vilket ger Israel bättre rätt till områdena än erövrarna från kriget 1948. Dessa förhållanden hjälper till att bestämma den folkrättsliga statusen på "de palestinska områdena".

Härtill bör ockupation de jure utredas, vilken innebär att ett område tillfälligt tas i besittning för att sedan lämnas tillbaka till den "rättmätige ägaren" när orsaken till ockupationen har försvunnit. I fallet med Västbanken, Gazaremsan och östra Jerusalem finns ingen självklar "rättmätig ägare", eftersom dessa områden med rättslig giltighet tidigare inte har ingått i någon stat - stater är de rättssubjekt som står högst i den folkrättsliga hierarkin. Områdena har framförallt aldrig tillhört en stat "Palestina". Därför är det såväl rättsligt som logiskt omöjligt att "lämna tillbaka" Västbanken, östra Jerusalem och Gazaremsan till palestinierna. Eftersom Jordanien och Egypten erövrade områdena 1948 i en rättsstridig handling kan inte heller dessa framställa några rättmätiga anspråk. Därigenom kan de inte med rättslig verkan överlåta anspråken till någon annan - inte heller till palestinierna.

Hammarberg bortser från dylika högst relevanta omständigheter. Mot bakgrund av de uttalanden han gör saknar han uppenbart också kunskap om folkrättens fundament. Folkrätt är inte ett politiskt slagträ, även om det är mer regel än undantag att den används så i den dagliga debatten.

Om "de palestinska områdena" hade stått under israelisk ockupation de jure hade den fjärde Genèvekonventionen varit tillämplig och följaktligen hade de israeliska bosättningarna och de kollektiva bestraffningarna varit rättstridiga. Då hade även den palestinska sidan haft skyldigheter inom ramen för en "rätt att göra uppror mot ockupationsmakten". Våldsverkarna hade då varit tvungna att bära igenkänningstecken i form av uniform eller dylikt. Terrorister, krypskyttar och liknande strider sålunda mot Haagkonventionerna om krigets lagar. Hade områdena varit ockuperade måste de som så hävdar även medge vad Genévekonventionen också säger: "ockupationsmakten får underkasta befolkningen inom ockuperat område de bestämmelser…för att trygga säkerheten för…ockupationsmakten…".

Att göra gällande "att Israels politik strider mot folkrätten - det är sanningen" är inte vederhäftigt. Sanningar brukar ligga i betraktarens ögon. Objektivitet är något metafysiskt och den som gör anspråk på att besitta sanningen bör med sund skepsis ifrågasättas. Hammarbergs trovärdighet kommer också på skam när hänvisningar görs till "det internationella samfundet", vilket är samma samfund som under 1970- och 80-talen i FN uppmanade medlemsstaterna att ge stöd åt palestinierna med alla tänkbara medel "including armed struggle". Samma samfund drev också igenom resolutionen "sionism är rasism" och anordnar i september i år en konferens mot rasism där historiens mest systematiska folkmord, Förintelsen, jämställs med propagandaformeln "Israels etniska rensning av palestinier".

Folkrätten etableras inte enbart genom uttalanden, inte heller på grundval av resolutioner ad hoc. Kring detta ämne ägnas mycken energi i folkrättsdoktrinen; allt FN säger är eller blir inte folkrätt. Således är det viktigt att skilja på vad som är gällande rätt och vad som är politik. När Hammarberg framställer sin syn på konflikten mellan Israel och palestinierna är det inte mycket annat än just hans egna politiska åsikter, vilka han söker sätta en vederhäftighetsstämpel på genom att hänvisa till "folkrätten".


Marie-Hélène Boccara är folkrättsjurist och journalist, bosatt i Tel Aviv



Textlänkar
Till framsidan
Till arkivet



© Detta material är skyddat av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering får endast ske med skriftligt tillstånd från redaktionen och med angivande av författare och källan.