Textlänkar finns längst nere på denna sida

Läsvärt ur kvartaltidskriften Menorah från och om Israel

Politik

nr3-97 s13

Besök i Gaza: Hur används svenska skattebetalarnas pengar?

Av Marie-Hélène Boccara Jag kom nyligen tillbaka från min årliga Israelresa, som alltid inkluderar ett besök på Gazaremsan. Syftet med besöket där var att se på utvecklingen; om och hur levnadsstandarden förbättrats för vanliga människor och om det palestinska självstyret skapar förutsättningar för en ömsesidig fred med Israel. Denna gång ville jag se hur biståndet från givarländerna använts och särskilt hur de svenska skattebetalarnas pengar investerats i fred och förtroendeskapande åtgärder drygt fyra år efter att Oslodeklarationen undertecknats på Vita Husets gräsmatta i Washington och tre år efter att Yassir Arafat övertagit ledarskapet i Gaza.

Mycket har hänt i Gaza stad de senaste åren. Höghus byggs och gator, som tidigare bokstavligen förvandlades till gyttjepölar under vintermånadernas hällregnande, har asfalterats. Trafikljus har installerats. Husväggarna har i stort sett tvättats rena från slagord och politisk propaganda. Det börjar se såväl trevligt som beboeligt ut i Gaza stad. I västra Gaza, där Arafat och hans olika ministrar bor i nya fashionabla hus vid Medelhavets strand, har hotell byggts i hopp om att turisterna skall komma och spendera pengar. På ytan ser det ut som om det här projektet kan lyckas.
Jag åker ut till de två största flyktinglägren, Shati och Jabaliya. Hundratusentals människor lever i dessa läger. Här har emellertid ingen synbar förändring skett. Det är i läger som Jabaliya och Shati som frustrationen gror bland människorna. Det finns inte några gator - bara trånga gränder genom sanden, som leder till en ostrukturerad röra av dörrar till plåtskjul, utan gatunamn och husnummer.

Vad har hänt här sedan PLO tog över styret på Gazaremsan?
UNDP - United Nations Development Programme - säger att alla numera har vatten, elektricitet och avlopp. Men det finns inget reningsverk som fungerar. Svenska biståndspengar skall reparera det som israelerna byggde men som inte fungerar idag; ett projekt som inleds till hösten och skall pågå i fyra år. En lekpark lyser bokstavligen upp miljön intill lägren. Färgglada rutschkanor och andra lekredskap avviker från den grå och smutsiga miljön. Norge har inriktat sitt bistånd på att anlägga en lekpark intill varje flyktingläger - barnen skall få vara barn och inte dras in i politiska konflikter, vilket skedde under intifadan när barn ställdes i främsta ledet mot israeliska soldater. Barnen var de som fick klä skott när de äldre initierade upploppen mot israelerna.
Nu skall barnen få vara barn och ungdomarna skall få vara ungdomar. Därför har Sverige de två senaste åren satsat 80 miljoner kronor på att reparera ungdomsgårdar runt om på Gazaremsan, så att ungdomarna skall ha något att göra istället för att hemfalla åt våld. Pengarna har även gått till att reparera kliniker, att inrätta sovutrymmen för läkare på dessa kliniker och att måla trottoarer. Svenska pengar har inte byggt något nytt, utan har i huvudsak gått till s k job-creation, dvs beredskapsarbeten för de arbetslösa Gazaborna (arbetslösheten uppgår till ca 40%). Även denna inriktning handlar om att palestinierna skall ges något att göra, för att inte hemfalla åt våld.

Slut på beredskapsarbeten
Men nu är klinikerna färdigreparerade och trottoarerna färdigmålade; en utvärderingsrapport från Sida visar att projektet har gått bra. De palestinier som haft en tids sysselsättning är återigen arbetslösa, utan att vara en shekel rikare och utan att ha fått en möjlighet att skapa sig en dräglig tillvaro i sitt läger. Den ersättning som ges till dessa arbetare uppgår nämligen bara till 35 shekel om dagen, vilket motsvarar ca 70 kronor. Med en sådan lön kan arbetaren endast täcka 60 procent av sina utgifter. Detta innebär i sin tur att han inte kan bygga en drägligare tillvaro, han kan inte konsumera, vilket betyder att det inte heller blir någon tillväxt i den palestinska ekonomin. Efter den svenska biståndsinsatsen har palestiniern fortfarande ingenting att förlora.

Varför byggs det inte upp i flyktinglägren?
Jag ställer frågan till UNSCO, ett annat FN-organ på Gazaremsan och Västbanken som har till uppgift att samordna biståndet från givarländerna. Francis Dubois, som är ställföreträdande chef och en av de få som inte är lokalt anställd i FN-organen, svarar varför FN och givarländerna inte satsar på att bygga upp i flyktinglägren och att ge människorna där något att förlora. "Flyktingfrågan skall lösas inom ramen för den sista fasen av fredsförhandlingarna med Israel" svarar Dubois och fortsätter: "[flyktingarna] väntar på att få komma tillbaka till Safed, Haifa och de andra städerna i Israel som de flydde från 1948". Frågan är hur realistisk denna inställning är och hur fruktbart det är för fredsprocessen att driva denna fråga. Jag frågar om detta förhållningssätt är något som FN stödjer. Det gör FN. Man nöjer sig inte med ekonomisk kompensation. En tillbakablick till tiden före fredsprocessen och Oslodeklarationen visar att ett annat FN-organ, UNRWA, som varit verksamt på områdena sedan 1949, på inrådan av PLO har använt liknande argument och på samma sätt använt människornas liv och välbefinnande som ett politiskt redskap för att skapa opinion mot Israel, istället för att bygga upp den stat som palestinierna och världen så hett önskar etablera. (Det var inte förrän 1967 som Israel övertog kontrollen av Västbanken och Gazaremsan från Jordanien respektive Egypten). Iman Al-Wazir, som är terroristen Abu Jihads dotter, arbetar för FN-organet UNDP och har en annan uppfattning om hur flyktinglägerfrågan bör hanteras.
Hon säger, att eftersom dessa områden en dag kommer att bli förorter till Gaza stad borde man börja bygga upp dem, oavsett vad som händer med de människor som bor där idag - om de bor kvar eller flyttar därifrån. UNSCO anser emellertid inte att den ekonomiska situationen är sammankopplad med våld och instabilitet. Där anser man att det är den politiska situationen och utvecklingen av fredsprocessen som är avgörande; där säger man att ekonomin återspeglar den politiska situationen. Ett sådant resonemang skulle således innebära att det inte spelar någon roll hur ekonomin utvecklas eftersom den av FN-företrädare på Gazaremsan anses vara frikopplad från den politiska situationen. UNSCO, UNDP och UNRWA, som är de verksamma FN-organen på Gazaremsan och Västbanken, är intimt sammanknutna med såväl palestinierna (90% av de anställda vid FN-organen på Gazaremsan och Västbanken är palestinier) som med den palestinska myndigheten. Det gör att de påkostade fyrfärgs-rapporterna lämnar mycket att önska i fråga om analyser och logiska förklaringar till varför inte mer har hänt i uppbyggnaden av Gazaremsan och investeringarna i fred med Israel.

Vinklade rapporter
Rapporterna är vinklade och frågasätter aldrig vare sig givarländernas, den palestinska myndighetens eller FN:s ansvar för den rådande ekonomiska situationen. Alla dessa FN-organ förklarar den mer eller mindre stillastående situationen med att Israel till 100% fortfarande ockuperar områdena, trots det faktum att 95% av den palestinska befolkningen står under palestinskt självstyre och trots att Israel står för 2/3 av den palestinska budgeten. Denna uppfattning avspeglas också i de rapporter om hur biståndet använts och vilka resultat de givit (i flera fall inte tillfredsställande) där man i huvudsak förklarar (eller försvarar) dessa med Israels avstängning av områdena. Idag får endast 60 lastbilar per dag åka in i Israel för att hämta/lämna varor, tidigare 100 enligt uppgift från UNDP:s lokale chef i Gaza, Khaled Abdel Shafi (ja, han är son till Haidar Abdel Shafi, ledamot av den palestinska myndighetens lagstiftande organ och en av PLO:s grundare). Man vill även förklara biståndsresultatens tillkortakommanden med att inte lika många som tidigare längre får arbeta i Israel. Innan självmordsattackerna hade ca 130 000 palestinier arbetstillstånd i Israel. Idag är det knappt hälften. En företrädare på det svenska generalkonsulatet i Jerusalem säger att "palestinierna saknar motivation för att bygga upp sin tillvaro, vilket är förståeligt, eftersom Israel stänger av områdena". Men frågan är hur länge till detta argument skall kunna användas om en palestinsk stat samtidigt skall byggas upp.

Väntar passivt på investerare
Redan för två år sedan sade en norsk hjälparbetare till mig, att han var förvånad över att palestinierna bara sätter sig och väntar på att områdena skall öppnas igen, istället för att försöka skapa något på de områden där de bor. En sak är att den palestinska befolkningen har svårt att uppamma energi för att åstadkomma något. Mer skrämmande är emellertid att FN-organen, givarländerna och därigenom den palestinska myndigheten medvetet låter bli att investera i freden. Politisk stabilitet (fred, eller åtminstone en konsistent frånvaro av våld) är nödvändig för att locka såväl turister som privata investerare. Genom att turister och investerare kommer, skapas arbetstillfällen och härigenom kan människorna börja konsumera. Tillväxten kommer igång och levnadsstandarden ökar. Människor får något att förlora - incitamenten för att hemfalla åt våld försvinner.
När FN-organen och den palestinska myndigheten så tydligt tar avstånd från att bygga upp i flyktinglägren och inte ger beredskapsarbetarna en lön som räcker, biter man sig inte bara i svansen när man vill bygga upp en konkurrenskraftig stat; indirekt har man inte heller övergivit möjligheten att använda våld som ett påtryckningsmedel på Israel vid sidan av en mycket fragil fredsprocess. Israel behöver inte bara tecken, utan bevis på, att palestinierna är mer intresserade av att bygga upp sin tillvaro, än att använda våld. Först då kan en skandinavisk eller europeisk tanke om öppna gränser realiseras. Den palestinska myndighetens agerande är ansvarslöst - inte bara ifråga om att bygga en varaktig fred, utan även ifråga om hur man hanterar människors liv. Å andra sidan är detta symptomatiskt för diktaturer - att strunta i sina medborgares väl och ve.

Ingen demokrati
Hittills har den palestinska myndigheten inte visat några som helst tecken på att vara demokratisk, bland annat för att den stänger tidningar, arresterar journalister, och mördar fastighetsmäklare. Det är beklagligt att världssamfundet - och därigenom Sverige - stödjer en sådan utveckling och därmed främjar etablerandet av ytterligare en arabisk diktatur i Mellanöstern, när demokrati och ekonomisk välfärd är vad som behövs för att nå fred i denna region.

Marie-Hélène Boccara
är journalist och folkrättsjurist med Mellanöstern-konflikten som specialitet.


Textlänkar
Till framsidan
Till arkivet



© Detta material är skyddat av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.