Textlänkar finns längst nere på denna sida

Läsvärt ur kvartaltidskriften Menorah från och om Israel

Israel vid 50

1-98 sid.10

Många krig och ibland lite fred. Historia att minnas - de första femtio åren.

Den arabisk-israeliska konflikten har länge varit en av världens krishärdar. Ända sedan Israel blev självständigt har de omkringliggande arabländerna försökt förinta den judiska staten - inte bara genom krig utan också med hjälp av diplomati, ekonomisk bojkott och propaganda. Först på senare tid har arabiska ledare motvilligt insett att detta mål inte går att uppnå. Marie-Hélène Boccara tecknar här i största korthet staten Israels smärtsamma väg från sin födelse 1948 till idag.

Frankrike? Ja. Venezuela? Ja. Amerikas Förenta Stater? Ja. Så här lät det i FN-högkvarteret i Flushing Meadows i New York. Med röstsiffrorna 33 för, 13 mot och 10 nedlagda antog FN:s generalförsamling den 29 november 1947 det av UNSCOP framlagda förslaget att dela det brittiska mandatområdet Palestina i en arabisk och en judisk stat.

FN:s delningsplan
Medan delningsförslaget utarbetades fick en av Jewish Agencys representanter, David Horowitz, den blivande israeliske utrikesministern Aubrey (Abba) Eban, och den brittiske journalisten Jon Kimche, möjlighet att träffa den dåvarande ordföranden i Arabförbundet, egyptiern Abdul Rahman Azzam Pasha. Horowitz öppnade mötet och förklarade för Azzam Pasha att "Judarna är ett faktum i Mellanöstern. Förr eller senare måste araberna acceptera detta. Ni araber kan inte eliminera över en halv miljon människor. Vi för vår del önskar innerligt att nå en överenskommelse med araberna och är beredda att göra uppoffringar…" Horowitz redogjorde härefter för ett politiskt arrangemang, säkerhetsgarantier, samt ett ekonomiskt program för en gemensam utveckling i Mellanöstern.
Azzam Pashas svar till detta var: "Arabvärlden är inte på kompromisshumör, Herr Horowitz. Er plan är troligen rationell och logisk, men nationers öden bestäms inte genom rationell logik. Nationer ger aldrig upp - de slåss. Man får ingenting genom fredliga medel eller genom kompromisser. Man kan kanske få något - men bara genom väpnat våld."

Följaktligen var reaktionen från Arabförbundets medlemsstater väntad när förslaget antogs i FN:s generalförsamling. Exempelvis deklarerade den syriske FN-ambassadören högtidligt att FN-stadgan hade "mördats" och avsade sig allt ansvar för de konsekvenser som delningsförslaget - om det genomfördes - skulle innebära.
Redan på natten efter att delningsförslaget röstats igenom i FN utbröt ett inbördeskrig i Palestina - judarna stred mot araber och britter, och araberna stred å sin sida mot judar och britter.

En smärtsam och blodig födelse
Ett halvår senare orkade inte längre britterna hålla stånd mot våldsamheterna och lämnade mandatområdet redan den 14 maj 1948. Israels förste premiärminister David Ben-Gurion läste samma dag som den siste britten officiellt lämnat Palestina upp Israels självständighets-förklaring. Den judiska staten återupprättades därmed i sin moderna tappning efter ett 2000-årigt uppehåll. Den följande natten, dvs den 15 maj 1948, inledde sex arabiska stater sitt väpnade angrepp mot Israel. Araberna betraktade upprättandet av den judiska staten i Mellanöstern som en aggression och ansåg sig därför ha rätt att agera i vad de ansåg vara någon form av självförsvar - med mål att utplåna Israel.
Arabernas våld lönade sig inte. Territoriellt var det snarare tvärtom, dvs de förlorade större områden genom kriget, jämfört med vad de hade fått om de accepterat delningsplanen.

Suezkriget 1956
Efter arabernas nederlag i denna första arab-israeliska konflikt, fortsatte en irreguljär konflikt, vilken från arabiskt håll fördes genom terror för att trötta ut och demoralisera israelerna. Israel å sin sida återgäldade genom att försöka slå ut terrorbaser. Under 50-talet sände Egyptens president Abdel Gammal Nasser de sk fedayeen in på israeliskt territorium för att göra terror-räder. Under samma decennium eskalerade Suez-krisen, som ursprungligen var en brittisk-egyptisk dispyt, till en mellanstatlig konflikt i vilken även Frankrike och Israel kom att delta på britternas sida. Nasser hade i strid med ett avtal mellan Egypten och Storbritannien nationaliserat Suez-kanalen och ansåg sig ha rätt att bestämma vilka som skulle få använda denna kanal för transport av varor - och framförallt ansåg sig ha rätt att bestämma att Israel inte skulle få använda den. Suez-kriget bröt ut 1956, under vilket Israel erövrade Gazaremsan. Strax efter krigsslutet lämnade Israel området för att åter ställas under egyptisk kontroll.

Syrien skjuter från Golanhöjderna
Även om ytterligare en väpnad mellanstatlig konflikt i Mellanöstern nått ett tillfälligt slut, fortsatte våldet. Det skulle emellertid dröja drygt tio år innan nästa arab-israeliska konflikt bröt ut. Strax före sexdagarskrigets utbrott i juni 1967 hade situationen återigen trappats upp. Under 1966 slöts olika sk försvarspakter mellan den Förenade Arabrepubliken (Egypten) och de övriga arabstaterna. Judiska lantarbetare i Galiléen besköts av syriskt artilleri, Jordanien upplät Västbanken, som hade erövrats rättsstridigt under den första arab-israeliska konflikten, till palestinska terrorister vilka gjorde räder in på israeliskt territorium.

Sjöblockad
Nasser blockerade Suezkanalen för all sjöfrakt till och från Israel. Därefter stängde han Tiransundet och ströp därmed sjöfarten på hamnen i Eilat.
Det militära hotet ökade markant när Nasser i detta sammanhang även begärde att de fredsbevarande FN-trupperna, som stationerats i Sinai efter Suez-kriget, skulle dras tillbaka. FN:s generalsekreterare, U Thant, hade inget val än att efterkomma denna begäran. Nassers begäran motiverades med att han ville ha sina egna soldater i Sinai, vilket var närmare gränsen mot Israel. Starka egyptiska förband flyttades mot gränsen.

Sex-dagars kriget 1967 börjar
För att undvika utplåning, för vilket risken var överhängande om israelerna skulle avvakta till dess det arabiska angreppet var ett faktum, valde Israel att avvärja det hot som den 4 juni 1967 hade blivit israelerna övermäktigt. I gryningen den 5 juni slog Israel därför till mot det egyptiska flygvapnet medan det fortfarande stod på marken. Syrien som hade en militärpakt med Egypten gick omedelbart in i konflikten mot Israel. Trots att Israel vädjat till Jordanien att förhålla sig neutralt, började jordanskt artilleri beskjuta västra Jerusalem. Irak flyttade trupper till Jordanien. Under sex dagars intensiva strider lade Israel under sig territorium från såväl Jordanien som Syrien och Egypten. Det övertog (i denna tredje arab-israeliska konflikt) östra Jerusalem och Västbanken från Jordanien, Golanhöjderna från Syrien, samt Gazaremsan och Sinaihalvön från Egypten.

Tre NEJ
Denna tredje arab-israeliska konflikt banade vägen för ny hämnd från arabernas sida. Nu hade Israel återigen gjort territoriella vinster och tagit resten av de områden som araberna tillerkänts i den av dem tillbakavisade delningsplanen. Ur arabisk synvinkel hade Israel tagit arabiskt territorium, dvs Västbanken och Gazaremsan som nu skulle lämnas "tillbaka". Härutöver skulle hela Israel som "entitet" utplånas. Möjligheten till den fredsuppgörelse som Israel återigen hoppades på, försvann när Arabförbundet samma år antog Khartoum-deklarationen innehållande de tre ökända nej:en: Nej till förhandlingar med Israel, Nej till erkännande av Israel och Nej till fred med Israel.

Israel blir ockupationsmakt mot sin vilja
Nu betraktades Israel som ockupant och ansågs av världssamfundet vara den starke. Den politiska opinionen svängde därför till Israels nackdel; detta trots att terrorn mot landets invånare fortsatte. Egyptens utnötningskrig inleddes och pågick mellan 1969-1972, med ständiga attacker över gränsen.

Yom Kippurkriget 1973
För att återupprätta den sårade arabiska hedern, utlöste Syrien och Egypten Yom Kippur-kriget 1973 med ett överraskningsanfall. Totalt nio stater deltog i kriget på olika sätt. Israel led inledningsvis stora förluster. Efter två veckors intensiva strider lyckades man dock tränga tillbaka angriparna och återerövra de områden dessa hade tagit.

PLO flyttar från Libanon
Några år tidigare hade PLO kastats ut ur Jordanien (under den sk svarta september 1970) och etablerades istället i Libanon. De terrorbaser och en krigsarsenal som PLO där upprättade blev till nya bekymmer för Israel, som 1978 ansåg sig nödgat att försöka slå ut dem genom Operation Litani. Detta lyckades inte (och vi kan se mönstret upprepas ifråga om Hizbollah i södra Libanon idag.) varför en ny aktion, Operation Fred i Galiléen, inleddes 1982. Denna gång utvecklades emellertid operationen till ett hårt kritiserat krig, det s.k. Libanon-kriget.

Ett syfte uppnåddes emellertid; PLO tvingades evakuera från Libanon. När Israel 1985 drog sig tillbaka därifrån, med undantag för den sk säkerhetszonen i södra Libanon, hade emellertid den shiamuslimska terrororganisationen Hizbollah istället fått grogrund. Terrorn blev grymmare till sina metoder - med Hizbollah följde de första självmordsattackerna mot israeler.

Fredsprocess kantad av terror
När Gulfkriget 1991 började som ett resultat av Iraks invasion i Kuwait, var Israel ursprungligen inte inblandat. Den irakiske diktatorn Saddam Hussein ville emellertid dra in Israel i konflikten. Ett trettiotal SCUD-missiler sköts mot bland annat Tel Aviv. Israel avhöll sig dock från att besvara angreppen. Under 100 dagar hölls israelerna i ett psykologiskt strypgrepp, eftersom man var allvarligt oroad att missilerna skulle innehålla stridsgas.

Från Madrid till Oslo
Samma år inleddes fredsprocessen om Mellanöstern i Madrid som så småningom ledde fram till undertecknandet av de s.k. Oslo-avtalen. Allt såg sedan ut att gå mot en fredlig uppgörelse. Men sedan utlöstes en fanatisk bombterror mot den israeliska civilbefolkningen i Allahs namn. En konflikt med förhandlingsbara materiella intressen i förgrunden började utvecklas till ett heligt islamiskt religionskrig i vilket viljan till kompromisser helt saknas. Låt oss hoppas att de kommande 50 åren blir mindre påfrestande för Israel, för israelerna, för palestinierna och för Israels grannländer än de 50 år som gått.

Marie-Hélène Boccara

Författaren, som är journalist och folkrättsjurist, arbetar som informationschef på Svensk Israel-Information.



Textlänkar
Till framsidan
Till arkivet



© Detta material är skyddat av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.