Textlänkar finns längst nere på denna sida

Läsvärt ur kvartaltidskriften Menorah från och om Israel

POLITIK

PALESTINSKT SJÄLVSTYRE VORE BÄSTA LÖSNINGEN
Av Marie-Hélène Boccara

Att en palestinsk stat förr eller senare kommer att etableras vid sidan av Israel ses som en realpolitisk slutsats, tillika nödvändighet. Man skulle även kunna kalla det en av världssamfundets självuppfyllande profetior baserat mer på prestige än på ett intresse att åstadkomma fred och säkerhet i Mellanöstern. Den i alla delar idag överspelade delningsplanen som FN:s generalförsamling antog 1947 - och som den arabiska sidan då kategoriskt avvisade - har EU nyligen försökt återuppliva genom att hävda att palestinierna har rätt att etablera en egen stat. Här nedan diskuterar Marie-Hélène Boccara en av de hetaste frågorna på Israels politiska dagordning: Vilken lösning tillgodoser egentligen allas reella behov - palestinsk stat eller fortsatt självstyre?

EU tar på sig en stor uppgift när man så tydligt hävdar palestiniernas rätt till en egen stat. Inte minst för att man därigenom statuerar exempel för andra självständighetssträvande folk. Om palestinierna har rätt att etablera en egen stat, har då också baskerna, kurderna, samerna, katalanerna och alla andra folk samma rätt? Om EU nu menar att detta är en juridisk rättighet så skall rättigheten vara allmänt giltig och tillämplig, dvs gälla lika för alla lika fall. Men om man menar att det är en politiskt baserad rättighet i just detta enstaka fall med grund i EU:s egenintresse, vore det rimligt om EU betänkte konsekvenserna av utspelet. Det vore annars högst oansvarigt när det handlar om den framtida freden och säkerheten i Mellanöstern. I detta ligger frågorna om varför folk strävar efter självständighet och om upprättandet av nya stater i sig främjar internationell fred och säkerhet.

Etablerandet av den judiska staten är ett exempel som besvarar den första frågan. Israel hade troligen inte behövts och hade förmodligen inte etablerats om det inte vore för antisemitismen som kulminerade med Förintelsen. Kosovoalbanerna hade troligen inte strävat efter självständighet om Milosevic hade varit demokrat och tillgodosett deras politiska fri- och rättigheter. Kurderna hade nog inte heller kämpat för en egen stat om de inte hade varit förtryckta. Baskerna är för sin del inte längre lika enträgna beträffande en egen stat sedan de fått utökat självstyre där de får ge uttryck för sin särart. Och vad gäller samerna så har de ännu inte krävt självständighet, men eftersom de anser sig vara diskriminerade av den svenska staten har de begärt (och fått) utökat självstyre med ett eget parlament.

MINORITETSRÄTTIGHETER I DEMOKRATIER
Vedertagna slutsatser inom freds- och konfliktforskningen gör gällande, att om en stat tillförsäkrar sina olika minoriteter rättigheter så blir en stat starkare internt; därigenom blir staten även starkare externt. Minoritetsrättigheter tillgodoses inom demokratiska stater, medan diktaturer inte tillerkänner någon grupp politiska fri- och rättigheter. Bristen härpå gör en diktatur svag, eftersom kränkningar av mänskliga fri- och rättigheter splittrar ett samhälle. Detta är en av de faktorer som bidrar till att en diktator oftast försöker stärka sin ställning genom att finna yttre fiender för att ena folket och därmed också stärka staten internt.

Palestinierna som lever på Västbanken och Gazaremsan tillhör inte staten Israel och saknar därför medborgerliga fri- och rättigheter i Israel. Så var det även mellan 1967, då Israel i samband med sexdagarskriget ställde dessa områden under militär administration, fram till dess att delar av dessa områden (med idag 99% av den palestinska befolkningen) överförts till den palestinska myndigheten med eget parlament och egen förvaltning.

PALESTINIERNA KUNDE HA FÅTT EGEN STAT
Palestinierna på Gazaremsan stod mellan 1948-1967 under egyptisk ockupation, medan palestinierna på Västbanken blev jordanska medborgare i samband med den jordanska annektionen 1950. Men någon palestinsk stat upprättades aldrig vid sidan av Israel under de 19 år som Västbanken och Gazaremsan stod under arabisk kontroll. Skälet var att de arabiska staterna med de palestinska bundsförvanterna i resterna av Palestina först skulle utplåna Israel. Därefter skulle en palestinsk stat upprättas.

Arabvärlden har ännu inte lyckats utplåna Israel. Ett skäl till detta är att Israel förmått att avskräcka den från att på allvar försöka igen efter nederlaget i Jom Kippur-kriget 1973. Västbanken, Gazaremsan och Golanhöjderna (och sedan 1985 även södra Libanon) är Israels säkerhetspolitiska buffertzoner - mot terror och för att kunna avvärja väpnade angrepp innan fienden delat landet i två delar och ett ovinnbart fyrfrontskrig måste utkämpas i Israels hjärtland.

SÄKERHETSPOLITISKT DILEMMA
Men om nu Israel så väl behöver Västbanken och Gazaremsan för att upprätthålla sin styrka och för att avskräcka potentiella angripare, varför har man då inte annekterat områdena och givit palestinierna medborgerliga rättigheter? Det skulle ju enligt de vetenskapliga rönen stärka den judiska staten. Och om man nu inte skulle behöva områdena, varför låter man inte palestinierna upprätta en stat där? Detta är det säkerhetspolitiska dilemma både Israel och alla andra med synpunkter på Israels göranden måste ta ställning till.
Om Israel hade annekterat Västbanken och Gazaremsan, hade en palestinsk befolkning med högre nativitetsnivå än den judiska befolkningen på sikt kunnat rösta bort Israels judiska identitet i demokratiska val.

Etablerandet av en palestinsk stat betyder i sin tur att Israels säkerhetspolitiska buffertzoner försvinner. Den säkerhetspolitiska gränsen kan då inte gå vid Jordan-floden och ett väpnat angrepp från exempelvis Irak kan inte avvärjas utan att Israel kränker den palestinska statens territoriella integritet och politiska oberoende. Detta skulle vara ett folkrättsbrott. Även om ett avtal skulle skrivas mellan parterna som gav Israel rätten att använda palestinskt territorium för detta syfte, så vet alla att avtal kan brytas. Inte minst har PLO/den palestinska myndigheten visat detta - ett "Peace of Paper" är bara värt papperet det är skrivet på om det skrivna inte omsätts i praktik. Skulle palestinierna kunna eller ens vilja säga nej till Irak att använda palestinskt territorium? Nej. Skulle Jordanien förmå att stoppa Iraks krigsmaskin innan den nådde Israel? Nej. Kan Israel räkna med att EU eller USA kommer till undsättning den dag det behövs? Nej. Det är nämligen opinionsläget och egenintresset som bestämmer om, var och när militära insatser skall sättas in. Men framförallt: Bör man riskera nya krig för att Israels fiender tror att de äntligen kan nå sitt mål när Israel framstår som svagare utan sina buffertzoner?

PALESTINSKA OCH ISRAELISKA BEHOV KOMBINERAS
Men vilken lösning står till buds när israeler och palestinier bevisligen inte kan leva tillsammans och israelernas säkerhetsbehov måste kombineras med palestiniernas behov av nationell självkänsla? När jag reser runt i palestinskt självstyrande städer som Ramallah och i Gazas flyktingläger och frågar den vanlige palestiniern varför han anser sig behöva en egen stat så får jag svar som enbart handlar om respekt, nationell självkänsla, eget pass, egen flagga osv. En stat är inte en nödvändig förutsättning för att tillgodose dessa behov, utan kan tillgodoses inom ramen för självstyre - autonomi. Flera av behoven är redan tillgodosedda; egna pass som det står "Palestine" på, egen flagga, egna nummerplåtar på bilarna osv. Men palestinierna känner sig inte respekterade - ett problem som kommer upp när de skall in i Israel för att arbeta. Det är i gränskontrollerna som de känner sig kränkta när israelerna måste försäkra sig om att inga självmordsbombare kommer in i landet. Skulle detta förändras till det bättre om palestinierna fick en egen stat och Israel stängde gränserna för palestinierna?

Ingen stat har skyldighet att släppa in en annan stats medborgare på sitt territorium. Ett sådant scenario vore ingen lösning på vare sig israelernas eller palestiniernas problem, inte heller en önskvärd situation för EU och USA att ta ansvar för. En egen stat för alla folk saknar egenvärde och kan inte heller vara ett självändamål. En palestinsk stat löser vare sig de palestinska eller de israeliska problemen. Utifrån dagens förhållanden ter sig den bästa lösningen vara fortsatt självstyre.
När förtroende upprättats mellan folken genom att ord om fred omsätts i praktiken, samt att våldsretorik och våldsyttringar försvunnit kan man ompröva läget. När palestinierna lämnat terror som medel för att nå sina politiska mål och när de känner mer lojalitet för Israel än för Irak, Syrien och Iran, skulle en demokratisk palestinsk stat inte på samma sätt vara ett hot mot Israel. Då skulle en israelisk majoritet inte heller ha några betänkligheter över att en sådan palestinsk stat etablerades.

Marie-Hélène Boccara är generalsekreterare i Svensk Israel-Information.
E-mail: boccara@swipnet.se
Se även Svensk Israel-Informations hemsida: www.torget.se/users/i/Israel/

karta Myter och fakta: Myten säger att Israels krav på försvarbara gränser är orealistiskt i missilernas tidevarv. Fakta visar att hittills inte någon stat besegrats med enbart flyg- och missilattacker. Däremot kan markstridskrafter göra det. Israels smalaste midja är endast 14 km bred. Det motsvarar ungefär avståndet från Stockholms centrum till Täby centrum. Körtid med stridsvagn en halvtimme.
De streckade linjerna visar 1949-års vapenstilleståndslinje mellan Israel och Jordanien på Västbanken, resp. Egypten vid Gaza, som palestinierna nu vill att Israel skall återgå till. Avstånden till Medelhavet är angivna.

Pressklipp
Jerusalems borgmästare Ehud Olmert säger i Jerusalem Report att han för sin del ingenting har emot att Abu Dis, som ligger utanför Jerusalems stadsgräns blir Palestinas huvudstad Al Quds. Denna lösning utarbetades på sin tid av Yossi Beilin och Abu Mazen under hemliga möten i Stockholm. Däremot vill jag inte se den palestinska flaggan vaja över Jerusalems kristna kyrkor, säger Olmert, som inte heller vill ha någon palestinsk representation i Jerusalems kommunala förvaltning där det redan sitter arabiska Jerusalembor. Han menar att Jerusalems arabiska invånare ej hyser något förtroende för Yasir Arafat.

Strul i FN?
Delningsplanen från 1947, FN:s generalförsamlings resolution 181(II), har kommit upp på FN:s dagordning igen. Initiativtagare är Yassir Arafat med vederbörligt stöd från EU.
Ironiskt, med tanke på att arabvärlden så kategoriskt då avvisade delningsplanen. I PLO-stadgan avfärdades resolutionen som ogiltig. I samband med Madridkonferensen 1991 var det säkerhetsrådets resolution 242 man skulle basera fredsprocessen på. Nu är det 181. Har Israel någon plats kvar när Arafat fört fram alla sina anspråk? Rättsligt sett är resolution 181 överspelad. Dess rättsliga status var en rekommendation (icke bindande). Vill man se den som ett avtalsförslag för parterna att ta ställning till? Den ena parten sade nej. Alltså inget bindande avtal. Israel etablerades i ett rättsligt vacuum när det brittiska mandat hade upphört, oavsett FN:s delningsförslag. Israel existerar, med rätt att existera, i kraft att vara en stat. Palestinierna kan grunda sina anspråk på många saker, men 181 håller inte.
M-H. B.



Textlänkar
Till nästa artikel (i detta nummer)
Till föregående artikel (i detta nummer)
Till framsidan
Till arkivet



© Detta material är skyddat av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.