Textlänkar finns längst nere på denna sida

Läsvärt ur kvartaltidskriften Menorah från och om Israel

Israel vid 50

98-nr2bilaga

ISRAEL HYLLAS PÅ STOR STADSHUSFEST - 1200 VÄNNER MÖTTE UPP

Tal av
Per Ahlmark, författare, poet, israelvän
Gideon Ben-Ami, Israels ambassadör i Sverige
Jan Nisell, ordförande för de judiska församlingarnas centralråd i Sverige
Statsminister Göran Persson
Meir Sheetrit, vice talman i Knesset

Söndagen den 26 april 1998 firades Israels 50-års jubileum i Blå hallen i Stockholms stadshus med en middag och show av nobelfestdimensioner. Arrangör var Stockholms Judiska församling tillsammans med Israels ambassad, Stockholms Judiska Center och Zionistiska Federationen. Israel representerades av ordföranden för regeringskoalitionen i Knesset, vice talman Meir Sheetrit samt av ambassadör Gideon Ben-Ami. Hedersgäster var bl.a. Kungliga familjens representant prinsessan Christina - fru Magnusson, riksdagens talman Birgitta Dahl, statsminister Göran Persson, statsråden Thage G Peterson, Pierre Schori och Annika Åhnberg, kabinettsekreterare Jan Eliasson från UD, samt ambassadörer från 22 av de 37 länder som röstat ja till Israels bildande i FN 1947. Gunnar Hökmark, Jan Björklund, Olof Johansson och Alf Samuelsson representade de borgerliga svenska riksdagspartierna.

Konferenciern Pekka Heino skapade med sina hälsningsord på hebreiska omedelbart en varm feststämning. Programmet inleddes av Lil Terselius som läste dikter av de israeliska poeterna Nathan Alterman och Yehuda Amichai med stor inlevelse. En av många musikaliska höjdpunkter var pojksopranen från Adolf Fredriks Musikklasser, Leonard Malm, 13 år, som sjöng solostämman i Leonard Bernsteins Psalm 108 ur Tehilim tillsammans med Golemteaterns kör. Kvällen fortsatte i Gyllene salen med horra-dans till "Vilda nätter" och avrundades av den suveräne Jan Malmsjö som sjöng bl.a. pärlor ur Spelman på taket. Därefter dansades det natten lång till Leif Kronlunds orkester. Festgeneralen Eva Fried och hennes medarbetare måste ges en särskild eloge för ett perfekt genomförande av ett välbalanserat program.
FTC

Per Ahlmark, författare, poet, israelvän:

Har ni tänkt på att Sverige har de kanske fredligaste, friaste och mest civiliserade grannarna i världen? Dem vi gränsar till är alltså Finland, Norge och Danmark. Pålitliga demokratier. Ekonomiskt och socialt starkt utvecklade nationer. Hundratusentals vänskapsband är knutna mellan oss. Vi har oerhört lätt att förstå varandra, umgås och komma överens.
Vi har extremt goda grannar! Och så den grupp av nationer, som också ligger i vårt grannskap men med en bit av Östersjön emellan. Alla är de numera självständiga stater med fria val och fri debatt: Tyskland, Polen, Litauen, Lettland, Estland, och så Ryssland med dess ännu bräckliga institutioner.

Jämför Sverige med dagens femtioåring, med Israel. Säg ett enda land bland Israels grannar som vilar på rätten att i fredliga former kritisera och i val avsätta dem som har makten, vare sig det är Partiet eller Generalen eller Presidenten eller Kungafamiljen eller Ayatollorna? Var finns här den fria nationen - från Iran i öster till Algeriet i väster, från Syrien norr om Israel till Saudiarabien i söder?
Ge mig namnet på en enda regim i Israels närhet som vi själva skulle vilja vara granne med!

Däremot hittar vi flera av de ruggigaste och farligaste regeringarna i världen just där. I Amerika har man ett ord för dem, "rogue states", skurkstater. De ligger alla, utom Nordkorea, i den judiska statens närhet: Libyen, Syrien, Irak, Iran, Sudan.
Det var aldrig sionismens mening att hamna nära Saddam, Assad eller Khadaffi; det bara blev så.

Ett lands geografi kan vara dess öde. Om Sverige låg där Israel nu ligger - hade vi lyckats bevara vår frihet då? Om vi haft ett utrymme på någon tusendel av arabstaternas yta, utan råvaror och med ytterst lite vatten. Om vi hade utsatts för ett halvdussin stora krig och flera hundra terrorattacker.
Hade Sverige då bevarat sina fria val, sina oberoende tidningar och sina självständiga domstolar? Eller hade vi anpassat oss till omgivningen, alltså blivit en militariserad auktoritär stat med riksomfattande undantagslagar, ständig censur och rättslöshet?
Jag vet inget annat land i världen som skyddat sina fri- och rättigheter under ett yttre tryck som påminner om Israels.
När europeiska länder hamnar i krig brukar de flesta rättigheter urholkas eller avskaffas. Israel är det första landet i mänsklighetens historia som bevarat sina friheter trots det ständiga hotet mot landets existens.

Dessutom: demokratier har aldrig någonsin gått i krig mot varandra. Inte konstigt att Sverige nu i praktiken bantar försvaret. Men Israel, som alltså inte ser någon demokrati i närheten, har ändå lyckats nå fred med ett par av sina grannar. Samtidigt måste de behålla sitt militära överläge i förhållande till flera diktaturer, där entusiasmen skulle svämma över om de lyckades bomba sönder Tel Aviv eller Haifa.
Vad vi firar i kväll är alltså ett mirakel. Att Israel finns där och gett ett gott hem åt miljoner människor, varav många varit förföljda i Europa, Sovjet eller arabvärlden. Att det överlevt under alla dessa år av angrepp eller hot om krig. Att det judiska folket liksom fötts på nytt genom Israel. En kultur, en judisk värld, krossades av Hitler. En ny identitet växte fram genom Herzl, Ben Gurion och deras efterföljare.

Visst, ockupationen av delar av Västbanken har tärt på landets moral liksom splittringen mellan sekulära och religiösa i själva Israel. Och statens existens är långt ifrån säkrad när kärnvapen, kemiska laddningar och bakterie- eller virusbomber riskerar att komma i händerna på Israels mest fanatiska fiender.
Men ändå: Israel finns där. Det vi nu hyllar är inte en regering utan en nation. Regeringar kommer och går, landet och folket består. Det vi sörjer idag är att Israel idag inte fyller 60 år. Tänk om den judiska staten blivit till 1938 istället för 1948.
Hur många av de sex miljoner judar som försvann i Förintelsen hade då blivit räddade, fått ett nytt liv i Israel? Idag har varje jude på flykt ett land som väntar. I vår kamp mot antisemitismen är vaktslåendet om Israel lika nödvändigt som motståndet mot nynazisterna.
Vi kan aldrig begripa något om Shoah och dess dimensioner om vi glömmer att det då ännu inte fanns någon judisk stat.
Statsminister Göran Persson har i kväll med en laddad formulering som vi nog alla kan göra till vår egen, sagt att Israel för honom är "en oumbärlig del av vår världsbild"
Detta är sant och det är avgörande. Idag finns det landet sedan ett halvsekel tillbaka.

Låt oss resa oss upp. Nu höjer vi våra glas i en skål för den enda fria nationen i Mellersta Östern.
Till Israel! L'chaim! Till livet!

Israels ambassadör Gideon Ben-Ami gav en översikt av Israels utveckling under de gångna 50 åren, då dess invånare ökat från 600 000 till nära 6 miljoner innefattande mer än 1 miljon araber som är israeliska medborgare och åtnjuter fulla medborgerliga rättigheter. Mr Ben-Ami uttryckte sin tillfredsställelse över att vid denna högtidsdag kunna hälsa välkommen sina diplomatiska kollegor från de länder som för femtio år sedan röstade för delningsplanen i FN. Han betonade Israels önskan om fred och diplomatiska relationer med alla de länder som ännu inte har förbindelser med Israel.

Utdrag ur tal av Jan Nisell, ordförande för de judiska församlingarnas centralråd i Sverige:
......Jag har haft lyckan och förmånen att få tillhöra den generation som är född efter kriget och därmed har jag i hela mitt liv fått leva med Israel som en självklarhet. Men alla ni äldre som vet hur det var att kämpa för sionismens ideal att få se den judiska staten "Medinat Israel" födas den 5:e dagen av månaden Iar är 5708 eller den 14 maj 1948. Till er gör idag vid 50 års-firandet av staten Israel både ett tack från oss yngre fšr er kamp samt en förvissning om att den lycka som ni har fått uppleva läker många sår.........
...Det kommer att bli fred mellan Israel och dess grannar. Frågan är bara när. .....
Låt Israels kommande 50 år bli byggda på den profetia som David Ben Gurion uttryckte vid staten Israels grundande, nämligen förhoppningen om fred och goda grannskapsförhållanden i syfte att samarbeta och ömsesidigt bistå varandra och att leva i fredlig samexistens.

Låt de femtio barnens tända ljus i kväll symbolisera två vägar, den ena att lysa upp en väg för Israel under de kommande 50 åren så att de blir fyllda av framgång och fred men även att lysa upp vårt eget samhälle så att de mörka krafterna försvinner och ersätts med ljusets, humanismens och respektens krafter.

Utdrag ur statsminister Göran Perssons tal:
För femtio år sedan, tre år efter det att Auschwitz befriades, kunde det judiska folkets dröm förverkligas. Det var sannerligen på tiden efter århundraden av förföljelse och umbäranden. Brottet mot mänskligheten under andra världskriget lär oss vad som händer, då människors frihet inskränks och humanismens ideal vittrar sönder. Om detta må vi berätta för våra barn och de må berätta för sina barn och kommande släkten. Dessa ord, hämtade ur Gamla testamentet, har givit namn åt en bok om Förintelsen som 370 000 föräldrar med barn i skolåldern hittills har beställt. Många av Er som är här i kväll har deltagit i arbetet som gjort projektet Levande historia möjligt. Det är ett viktigt arbete för demokrati och för framtiden. Inte minst har Ni bidragit till den internationella uppmärksamhet som projektet fått. Det finns god anledning att hoppas att vårt gemensamma arbete kommer att följas av liknande initiativ i andra länder........
.......Femtio år med staten Israel är också femtio år med den väsentliga övertygelsen om att Förintelsen aldrig får upprepas. Så knyts minnet av historien och uppgiften för framtiden samman i budskapet om medmänsklighet och humanism. Vi som föddes efter andra världskriget, vi är jämngamla med staten Israel.

I våra liv har Israel alltid funnits som en given nation på våra kartor, som ett självklart ämne i vår samhällsdiskussion, som en oumbärlig del av vår världsbild. Samma sak ska gälla för våra barn och deras barn.
Staten Israel är och förblir en omistlig del av världssamfundet, en demokrati som i en uppriktig dialog med andra demokratier för fram och tar emot kritik och ståndpunkter, ett land med rätt till bestående fred inom säkra och erkända gränser.
Samma år som staten Israel bildades formulerades FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.........
.........Kära vänner, klockan halv tio på kvällen lördagen den 4 november 1995 tog en man till orda inför hundratusen människor på Konungarnas torg i Tel Aviv. Soldaten som blev statsman spred sida vid sida med sina forna fiender budskapet om medmänsklighet. Han lämnade inga tvivel. Han sade: I tjugosju år var jag en krigets man. Jag krigade så länge att jag inte trodde att det fanns något alternativ. Men idag vet vi att möjligheten finns, ett gyllene tillfälle som vi måste ta till vara för framtiden. ............Våldet är inte demokratins väg. ....................

Yitzhak Rabins sista ord blev: Vi vill ha fred och vi stöder vägen mot försoning. Några minuter senare stupade han för hatets kulor.
Vi minns idag inte bara de människor som dog i Förintelsens läger, vi minns inte bara dem som bidrog till skapandet av det judiska folkets hem, vi minns också alla dem som med mod och med själva livet som insats har verkat för att skapa en rättvis, verklig och allomfattande fred. Deras insats får inte vara förgäves. Det tog trettio år från Balfour-deklarationen till Israels tillkomst. Ytterligare trettio år innan Sadat besökte Jerusalem och kunde inleda den långa vägen mot fred. Det har nu gått tjugo år sedan dess. Låt oss hoppas, låt oss arbeta för, att den vägen ska leda ända fram till fred.
Med dessa ord vill jag tacka för inbjudan att vara med Er i kväll. Låt mig framföra den svenska regeringens innerligaste gratulationer till staten Israels första femtio år.
Utskriven från en bandinspelning i Stadshuset, något förkortat.

Meir Sheetrit, vice talman i Knesset:
Jag föddes i en liten by i Marocko och kom till Israel tillsammans med mina föräldrar när jag var 10 år gammal. Det var för 40 år sedan. Om någon då hade sagt att jag skulle bli borgmästare i min nya hemstad, parlamentsledamot och som nu ordförande för regeringskoalitionen, så skulle jag ha sagt att han drömmer. Om någon hade sagt till alla de miljoner judar som fördes till koncentrationslägren, att den dag ska komma, även om Ni inte längre finns, då staten Israel skall återuppstå, så skulle de ha sagt att han drömmer.
Israels födelse är en dröm, en tvåtusenfemhundra år gammal dröm som gått i uppfyllelse. Det var en seger för ljuset över mörkret, livet över döden, en seger för rättvisan. En demokratins seger över tyranniet, framstegens seger över okunnigheten och hoppets seger över misströstan.
Fastän vi var små och omgivna av många fiender under alla dessa år, kunde vi försvara vårt oberoende och bli det hemland för alla judar vilket var vårt mål. Nu visar vi omvärlden att vi kan uträtta fascinerande ting inom vetenskapen, på jordbrukets område där vi kunde få öknen att blomma, inom industrin och högteknologin och inom rymdtekniken när vi sänder upp satelliter. Vi kan när vi sätter den sidan till göra allt som ligger inom mänsklig förmåga, utom på ett enda område. Vi har fortfarande den viktigaste uppgiften framför oss. Vi strävar efter att komma ur rampljuset och bort från förstasidesrubrikerna och kunna leva i fred. Vi befinner oss på en enkelriktad väg mot fred. Det finns ingen återvändo.

Det började 1979 när vi fick fred med Egypten. Sedan kom freden med Jordanien 1995. Och innan dess började förhandlingarna med palestinierna. Nu försöker vi nå fram till en slutgiltig lösning med dem. Endast så får vi en varaktig fred.
Då kanske vi kan nå den livskvalitet som Ni har här i Sverige. Vi känner priset för krig. Vi vill ha fred men det tog araberna många år att acceptera att vi finns och kommer att finnas till även i framtiden och att ingen makt, hoppas jag, någonsin kommer att utplåna oss igen. När de förstår detta och vill samarbeta kan vi, israeler och araber tillsammans, uträtta underverk i denna region.

Vapnen och krigen har kostat tusentals miljarder under de gångna 50 åren. Om dessa pengar istället kan gå till fredliga ändamål, till utbildning, bostäder, välfärd i alla regionens länder, så förstår Ni vad som kan uträttas.
Vi vill göra allt för att nå dit. Aldrig igen vill vi sända våra barn ut i strid, utom när det inte finns några andra alternativ för att skydda vår existens.
Låt oss tillsammans hoppas att vi kan nå fred. Tillsammans, för att Israel inte endast är israelernas stat. Det är hela det judiska folkets land.. Låt oss hålla samman, nu och för framtida generationers skull. Vi är ett!
Översättning och bearbetning: Franz T. Cohn



Textlänkar
Till nästa artikel (i detta nummer)
Till framsidan
Till arkivet



© Detta material är skyddat av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.