Textlänkar finns längst nere på denna sida

Läsvärt ur kvartaltidskriften Menorah från och om Israel

Politik och ekonomi

2-97 s.21

Ett år med Bibi

Av Peter Stein

"All vår början bliver svår"
När detta nummer kommer ut har det gått ungefär ett år sedan Benyamin "Bibi" Netanyahu med knapp marginal valdes till Israels nye premiärminister. Min avsikt är inte att recensera hans första år. Dock vill jag inledningsvis påminna läsarna om att många politiker fått lära sig att "all vår början bliver svår". Idag framstår Helmut Kohl, för att ta ett exempel, som en av samtidens politiska fantomer. I början av sin kanslertid avfärdade många honom som hopplöst klumpig, löjlig och inkompetent. Liknande tillmälen fick Ronald Reagan och Margaret Thatcher. Francois Mitterands första år som Frankrikes president var rena katastrofen där den ena ekonomisk-politiska krisen avlöste den andra. Av detta följer inte automatiskt att Bibi Netanyahu kommer att gå till historien som en av vår tids stora. Om detta kan vi intet veta. Vad jag velat säga med ovanstående exempel är bara att det efter ett år vid makten är alldeles för tidigt att fälla kategoriska omdömen. Vi kan dock vara säkra på att många svenska tidningar och etermedia kommer att ägna sig åt det.

Kort efter att Netanyahu valts höll han ett tal till jublande partivänner. Vid två tillfällen tystnade hyllningskören. Det första var när han tackade företrädaren Shimon Peres. Då buade auditoriet. Det andra var när Bibi lovade att "Israel äntligen skall bli en fri marknadsekonomi". Då hördes ett allmänt mummel. Jag har i tidigare artiklar skrivit om Netanyahus intresse för ekonomi och den vikt han tillmäter ekonomisk politik. På den punkten skiljer han sig från alla företrädare (möjligen med undantag av Levi Eshkol). Netanyahu är den förste israeliske premiärminister med gedigna ekonomiska kunskaper. Före valet lovade han att med radikala reformer omvandla Israels socialistiskt inspirerade blandekonomiska betongklump till en fri marknadsekonomi anpassad efter den moderna tidens krav. Vad har hänt på ett år?

Höger och vänster betyder något annat i Israel
Till att börja med kan vi konstatera att de politiska förutsättningarna för att bedriva ekonomisk reformpolitik enligt Netanyahus intentioner icke varit de bästa i Israel. För det första är majoriteten av landets politiker inte speciellt intresserade av ekonomi. Få förtroendevalda har ekonomisk skolning eller yrkesmässig erfarenhet från det området. Merparten har en bakgrund som jurist, militär, kibbutznik, rabbin eller vad det kan vara. För dem är säkerhetspolitik, religionens ställning, etc., viktigare.

För det andra har inte Israel (dessvärre kan några av oss tycka) något liberalt/konservativt parti baserat på pragmatisk säkerhetspolitik och marknadsekonomi. När man talar om att partier/politiker i Israel står till höger eller vänster så handlar det inte, som i andra demokratier, om vad x eller y tycker om den offentliga sektorns storlek, skattetryckets höjd, socialpolitik eller dylikt. I Israel stämplas man som höger eller vänster enbart utifrån utrikespolitisk uppfattning. Det betyder att där finns politiker som "utrikespolitiskt är höger" men "ekonomiskt vänster". Två exempel är ministrarna Ariel Sharon och Rafael Eitan. Samtidigt går det att hitta "vänsterpolitiker" som förespråkar en ekonomisk politik med "klar högerstämpel". Ett exempel är förre biträdande utrikesministern Yossi Beilin. Mellan Likud och Arbetarpartiet existerar inga större skillnader när det gäller ekonomisk inställning. Bägge är koalitioner av särintressen med populistisk framtoning. Det betyder i sin tur att Netanyahu inte ens bland sina egna kunnat påräkna någon entusiasm för sitt ekonomiska program.

För det tredje saknade den israeliska väljarkåren krismedvetande. Netanyahu ärvde en överhettad ekonomi med ansenliga underskott i statsbudget och utrikeshandel. Regeringen Rabin hade fört en lättsinnig politik men väljarkåren ansåg att den hade det bra. När Bibi valdes, påminde situationen i Israel om den svenska champagneyran i slutet av 1980-talet. Det skulle som bekant inte dröja länge innan Sverige fick en rejäl baksmälla.

Digert ekonomiskt program
Bibis ekonomiska program består av fyra huvudlinjer.
  • Skapa balans i statsbudgeten genom offentliga nedskärningar. Inga skattehöjningar.
  • Privatisera 13 koncerner, bland dem flygbolaget El Al, Israels tre nationaliserade banker och telekommunikationsföretaget Bezek.
  • Avreglera de finansiella marknaderna.
  • Öppna upp monopoliserade sektorer såsom energi-, transport och telekommunikationer för inhemsk och utländsk konkurrens.
Vad blev det av alla löften?
Den som har ambitionen att lägga om sitt lands ekonomiska politik skall helst ha ett program som uppfyller två villkor. För det första bör programmet vara tillräckligt radikalt för att alla inblandade skall ha klart för sig att det är allvar och inte kosmetika. För det andra får inte programmet vara orealistiskt radikalt. Då avfärdas det som oseriöst. På den punkten är Netanyahus politik avvägd. Programmet är ambitiöst men verklighetsförankrat.

Har klarat en del men inte allt
Ett av Netanyahu-regeringens första beslut var att skära ner de offentliga utgifterna med över 15 miljarder dollar. För en liten ekonomi som den israeliska var detta en kraftfull åtgärd. Det brukar vara politiskt klokt att klippa till med en åtstramning i början av ämbetsperioden. Då har den nyvalde smekmånad och särintressena är demobiliserade. Här visade Bibi fingerfärdighet.
När det gäller avregleringar har regeringen inte lyckats med allt men klarat en del. Finansminister Meridor har lagt fram ett paket som skall reformera de finansiella marknaderna. Telekommunikationsmarknaden har öppnats upp.

Minst lyckosam med privatiseringen av statliga företag
Det är på privatiseringarnas område som Bibi varit minst lyckosam. Det är svårt att reformera i allmänhet och att privatisera i synnerhet. Den som privatiserar konfronteras med allehanda motståndare. Anställda och företagsledning som levt bekvämt under statens beskydd ser sin framtid hotad. Konsumenter kan vara rädda för att varor som subventionerats skall bli dyrare etc. Dessa grupper måste hanteras och i bästa fall skall man få över dem på sin sida. Dessutom behövs en uthållig opinionsbildning för att få med allmänheten. På dessa punkter har Netanyahu fallerat. Det tycks, som om han i grova drag vetat vad han vill åstadkomma, men samtidigt verkar han inte ha utarbetat någon genomtänkt strategi för att tackla det politiska hantverket. Ej heller har Bibi lyckats (vågat?) utmana tunga intressegrupper som de stora bankerna.

Den som följt de senaste decenniernas politiska utveckling i andra länder känner igen Bibis situation. När Margaret Thatcher sjösatte sin privatiseringspolitik var det kämpigt i början. Efter hand lärde hon sig att utforma politiken så att en majoritet stödde den. Framtiden får utvisa om Netanyahu och hans omgivning tar vara på dessa lärdomar.

Sammanfattningsvis:
Benyamin Netanyahu har på viktiga områden lagt om den ekonomiska politiken. Han har inte genomfört alla sina löften men mer än vad man kunnat tro vore politiskt möjligt. På en skala mellan ett och fem bör betyget bli tre plus. Netanyahus utrikespolitiska gärningar må andra bedöma.



Textlänkar
Till framsidan
Till arkivet



© Detta material är skyddat av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.