Textlänkar finns längst nere på denna sida

Läsvärt ur kvartaltidskriften Menorah från och om Israel

Politik

2-97 s.15

PLOs fasplan är grunden för Netanyahus skeptiska attityd mot fredsprocessen

Israels premiärminister Benyamin "Bibi" Netanyahu ifrågasattes högljutt av omvärlden redan innan han vunnit valet. Skälet angavs framförallt vara hans motstånd mot Osloavtalen och förhandlingarna med PLO, samt hans öppenhet i förhållande till fler bosättningar på områdena, eller "HaShtachim" som Västbanken och Gazaremsan kallas på hebreiska. Alltsedan "Bibi" tillträdde sin post som ny premiärminister i Israel har han pressats från alla håll, såväl inom som utanför regeringen, och såväl i som utanför Israel. Vissa av Netanyahus väljare vill att bosättningarna skall byggas i snabbare takt, kritiken från höger blir allt starkare för att det inte går tillräckligt fort och för att det inte blir tillräckligt många. Andra av hans väljargrupper nöjer sig med att takten i fredsprocessen saktas ned för att situationen och relationen med det palestinska styret skall kunna utvärderas och bedömas.
Kritiken från vänster, som i stort sett är samstämmig med världssamfundets kritik mot Netanyahu, innebär tvärtom att bosättningspolitiken helt skall upphöra och att fredsprocessen skall skyndas på. Man kräver därigenom att Netanyahu skall bryta mot sina vallöften. Tillsammans med palestinierna har många - kanske de flesta - av världssamfundets stater dessutom bestämt sig för att en palestinsk stat skall etableras som ett resultat av den sista fasens fredsförhandlingar. Trots att ingen överenskommelse i denna del ännu gjorts, har den förhärskande tolkningen av "Oslo" kommit att bli, att varje förslag som Netanyahu för fram i strid med världssamfundets och palestiniernas vilja, även strider mot Osloavtalet, liksom varje steg som Netanyahu inte tar i enlighet med världssamfundets och palestiniernas vilja betraktas som ett hot mot en fredlig utveckling i Mellanöstern. Israels premiärminister Benyamin Netanyahu har härigenom kommit att bli världssamfundets och mediernas nye strykpojke, vilket har lett till att alla försök till förklaringar av Netanyahu och hans politik betraktas som politiskt inkorrekta. Därför har en inte alltigenom rättvis bild givits av Netanyahu, inte heller har grunden för hans politik förklarats.

Debatten om Mellanöstern har fått slagsida
Den andra sidan av saken och de skäl som låg bakom israelernas demokratiskt uttryckta vilja i valet förra året ges inte heller något medieutrymme idag. Debatten om Mellanöstern har fått slagsida och omvärlden har tagit på sig rollen att föra israelisk oppositionspolitik på ett sätt som ger intryck av att Israel skulle vara en diktatur i vilken oppositionen själv inte har möjlighet att framföra kritik mot regeringen.
Fram till februari 1996, dvs tre månader innan det israeliska premiärministervalet skulle äga rum, hade Osloavtalet och förhandlingarna mellan Israel och PLO ett starkt stöd bland israelerna. Men i februari förra året sprängde sig en palestinsk terrorist i luften på en av Jerusalems bussar med syfte att döda så många israeler som möjligt. Samtidigt ville han döda den pågående fredsprocessen som gick fort framåt. En vecka senare exploderade den andra bussen. Och dagen därpå sprängde sig ytterligare en palestinier i luften utanför ett köpcenter i Tel Aviv. Under drygt en vecka dödades 59 civila i Israel i terrorattentat. Känslor som rördes upp i det israeliska samhället förde Likuds valkampanj framåt och Netanyahu spelade naturligtvis på detta. Hamas, som tog på sig ansvaret för attentaten, ville att Likud skulle komma till makten i Israel eftersom de trodde att fredsprocessen då skulle avstanna helt. Det skulle i så fall ha givit Hamas fritt utrymme att driva jihad (heligt krig) och att fullfölja sin strävan för en islamsk revolution. Det har emellertid inte blivit som Hamas önskat sig och idag använder de istället byggandet av bostäder som ett argument för att "legitimera" fortsatt terror.

Osäkert om Arafat verkligen ville ha fred
Arbetarregeringen under Shimon Peres gav inför valet 1996 intryck av att ha förlorat kontrollen över fredsprocessen. Osäkerheten huruvida Arafat verkligen vill ha fred med Israel och israelerna växte, eftersom den palestinska myndigheten dels inte samarbetat med israelerna om säkerheten vilket den är skyldig till enligt Osloavtalet, dels inte entydigt deklarerat inför sitt eget folk att det var ett fredsarbete som bedrevs, istället förespråkade Arafat jihad (heligt krig).

Skräck efter terrorvåg före valet 1996
Skräcken och frustrationen efter terrorvågen strax före valet i maj 1996 ledde till att Netanyahu vann premiärministerposten. Han lovade att sakta ner takten i fredsprocessen med palestinierna - men inte att avbryta den. En lugnare takt skulle ge möjlighet att utvärdera resultatet av självstyret som redan implementerats på Gazaremsan och på en stor del av Västbanken. Samtidigt skulle palestinierna få tidsmässigt utrymme att visa om de verkligen ville ha fred med israelerna. I sin bok "Fighting Terrorism, How Democracies can Defeat Domestic and International Terrorism" (Farrar Straus Giroux, New York, 1995) förklarar Netanyahu varför han är kritisk mot Osloavtalet och varför han motsatt sig förhandlingarna med PLO: PLO:s historia som terrororganisation, det palestinska nationella rådets (PNC) brutna löfte om att ändra sin stadga i de delar som manar till utplånandet av Israel, samt den sk fas-planen som PNC antog i Kairo 1974.

Fasplanen innebär att "hela Palestina" ska befrias.
Fasplanen är kanske det största problemet, dels för att den fortfarande tycks ha bärighet, dels för att Osloavtalen stipulerar ett israeliskt tillbakadragande från Västbanken och Gazaremsan. PLO:s fasplan innebär nämligen att "hela Palestina skall befrias" i olika faser och omfattar även den del som utgör Israel inom den s.k. gröna linjen. Den första delen av PNC:s fasplan innebär att en palestinsk stat skall utropas på ett område - vilket som helst - som står under israelisk kontroll, exempelvis Västbanken och Gazaremsan. Detta var områden som Israel avsågs att lämna och som PLO haft ett internationellt opinionsmässigt stöd för att "befria" (FN har exempelvis aldrig benämnt PLO som en terrororganisation utan som en befrielseorganisation). Den palestinska staten skall sedan, enligt fasplanen, ena sig med andra s.k. konfrontationsstater och tillsammans med dessa förbereda sig för den andra fasen, nämligen att utplåna Israel genom ett väpnat angrepp.
PLO utropade 1988 en palestinsk stat på Västbanken och Gazaremsan, med Jerusalem som sin huvudstad. I enlighet med fasplanen har Israel ("den sionistiske fienden") överlämnat stora delar av de områden till det palestinska självstyret, vilka inkluderas i den palestinska "självständighets-deklarationen" från 1988. Frågan är emellertid hur fasplanen stämmer överens med PLO:s profil som sedan 1991 tillåter fredsförhandlingar med Israel.
När PLO tog ställning för Saddam Hussein i Gulfkriget förlorade organisationen stora ekonomiska bidrag från arabstaterna. PLO:s popularitet minskade även inom övriga världssamfundet. Som en följd därav minskade det tidigare politiska inflytandet och förtroendet som organisationen åtnjutit.

Efter Gulfkriget bytte PLO strategi
PLO blev därför tvunget att byta strategi för att nå sina mål och vände sig till väst för att få pengar och förnyat förtroende. För att bli framgångsrik i denna relation tvingades PLO börja resonera i demokratiska och fredliga termer - ett förhållningssätt som inte strider mot fas-planen. Några dagar före undertecknandet av Osloavtalet 1993 sade Arafat: "[Avtalet] kommer att utgöra en grund för en palestinsk stat i enlighet med det palestinska nationalrådets resolution som antogs 1974", dvs fasplanen.

Mycket tyder på att PLO står fast vid ambitionen att successivt utplåna Israel
Uttalanden som både Arafat och hans närmaste män gjort vid olika tillfällen även efter tidpunkten för Oslodeklarationens undertecknande, tyder på att PLO står fast vid ambitionen att successivt utplåna Israel. PLO:s minister för utrikesfrågor, Faruk Kaddoumi, sade exempelvis så sent som 1994 att "Det palestinska folket vet att det finns en stat [Israel] som grundades i strid med historien, och att den staten måste upphöra att existera." Och i slutet av förra året manade Arafat återigen till jihad (heligt krig) mot Israel och uppmanade samtidigt de palestinska kvinnorna att skaffa tolv (12) barn var - två till dem själva och tio till honom, eftersom det går åt folk i jihad(!).
Oslodeklarationen stipulerar förhandlingar om ett israeliskt tillbakadragande från Västbanken och Gazaremsan (Västbanken som är ett modernt namn på Judéen och Samarien) - ett tillbakadragande som riskerar att medföra att områdena återgår till att bli de terrorbaser, vilket de tjänade som fram till sexdagarskriget 1967. Att Israel alls erövrade Västbanken och Gazaremsan då berodde i huvudsak på att terrorn, som hade riktats mot israeler sedan staten grundades 1948, skulle kunna bekämpas inifrån. Möjligheten att förebygga attacker ökade genom israelisk närvaro på områdena. Idag visar tendensen på en återgång till situationen före 1967 och man kan tala om det s.k. Gaza-syndromet som ett resultat av "Oslo" - terrorattacker mot civila israeler tar återigen sin utgångspunkt från Gazaremsan och Västbanken. Terror är således ett starkt skäl för att gå försiktigt fram i fråga om etablerandet av en palestinsk stat vid sidan av Israel: Innan säkerheten fungerar och förtroende har utvecklats mellan israeler och palestinier kan inte Israel helt släppa kontrollen över Västbanken och Gazaremsan.

Stat kontra självstyre
Den dag Israel erkänner en palestinsk stat, avsäger man sig samtidigt rätten att gå in på områdena för att förebygga terrorattacker för det fall det palestinska styret inte uppfyller sina skyldigheter. Varje stat har nämligen rätt till territoriell integritet och politiskt oberoende. Om palestinierna istället får självstyre kan alla dörrar hållas öppna - palestinierna sköter sig själva medan Israel behåller det övergripande ansvaret för sin säkerhet. Hittills har inte det palestinska styret visat att det tänker ta ansvar för israelernas säkerhet: Den palestinske säkerhetschefen Jibril Rajoub sade efter terrorattacken på Café Apropo i Tel Aviv att man inte tänkte gå israelernas ärenden och bekämpa terrorismen.*)

Har Homa strider inte mot Oslo eller folkrätten
Faktum är att ingen annan heller vare sig kan eller vill ta ansvar för Israels säkerhet. Det bästa sättet att uppnå säkerhet är naturligtvis fred. Men för att uppnå fred måste parterna hjälpas åt och ingångna avtal måste uppfyllas från båda sidor. Det görs från många håll gällande att bostadsbyggandet i Har Homa i Jerusalem strider mot Osloavtalets anda och den svenska utrikesministern har även sagt att byggandet strider mot folkrätten. Byggandet har även sagts vara orsaken till att nya terrorattacker genomförs och att våldsamheter mellan israeler och palestinier på områdena ånyo bryter ut. Man kan tycka vad man vill om att bostäder byggs i Jerusalem, men det strider vare sig mot Osloavtalet eller mot folkrätten. Byggandet är inte heller orsaken till förnyade terrorattacker och stridigheter. Att resonera på det viset, är att angripa symptomen - inte problemen. Förra året sades att fredsprocessen gick för fort och Hamas ville stoppa den. I år skyller man på att den går för långsamt och att Israel bygger bostäder i Jerusalem. Så länge inte den äkta viljan till fred finns kommer det alltid att finnas "skäl" att använda våld. Våld hör emellertid inte hemma i en fredsprocess. När den äkta viljan till fred finns från arabernas sida kommer inte byggandet av bostäder att betraktas som en provokation.

*) Enligt tidningen Ha'aretz av den 25 mars 97 har 12 namngivna Hamas-terrorister, de flesta utbildade i Iran, rekryterats till Jibril Rajoubs säkerhetstjänst. Ytterligare 7 har rekryterats till den civila polisen. Dessa mäns "meritlista" återges i tidningen och är skrämmande. Red.anm.



Textlänkar
Till framsidan
Till arkivet



© Detta material är skyddat av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.