Textlänkar finns längst nere på denna sida

Läsvärt ur kvartaltidskriften Menorah från och om Israel

Politik

1-97 sid.10

Påverkar fredsprocessen Israels ekonomi?

Av Peter Stein

När Benjamin Netanyahu valdes till premiärminister uttrycktes på sina håll oro för fredsprocessens framtid. Många påstod också, att om fredsprocessen skulle köra fast så kunde detta medföra allvarliga konsekvenser för Israels ekonomi. Argumentationen lät ungefär så här: Arabstaterna skulle avbryta påbörjade samregionala projekt och möjligen uppmana omvärlden att återigen bojkotta Israel. Utländska investerare skulle överge landet, börsen gå ner och räntorna upp; de nya exportmarknaderna i Asien, Öst- och Centraleuropa, de utländska investeringarna och den snabba tillväxt som Israel, tack vare fredsprocessen, dragit nytta av skulle omintetgöras. De som resonerade längs dessa linjer tycktes få vatten på sin kvarn i början av Netanyahus regeringsperiod när börsen i Tel Aviv drabbades av ett kursfall.

Vision eller illusion?
Låt oss granska hithörande frågor genom att jämföra Netanyahus åsikter med dem som förs fram av företrädaren Shimon Peres. Om Peres sägs det att han bär på en vision om ett nytt Mellanöstern. Hans inställning är i grova drag denna: Om Israel sluter fred med sina grannar kan alla inblandade skära ner sina betungande försvarsutgifter och satsa mer på civil produktion. Vidare kan de öppna sina gränser för handel, turism, och göra gemensamma regionala satsningar. Ett nytt Mellanöstern präglat av "Banks instead of tanks!" Peres brukar ofta hänvisa till hur Västeuropa efter andra världskriget genom EEC (EU) och andra ekonomiska projekt lade grunden till fredliga mellanfolkliga relationer och försoning mellan de gamla fienderna Frankrike och Tyskland. Peres menar således att det är en förändring i Israels externa relationer som kan bana vägen för ett internt ekonomiskt reformarbete. Hans vision förutsätter att Israels arabiska grannar överger gammal skåpmat.
På detta torde Netanyahu svara något i den här stilen: Det är en illusion att tro att Mellanöstern kan bli som Västeuropa. För att uppnå verklig fred, frihandel och normala mellanfolkliga relationer krävs demokrati, öppna gränser och marknadsekonomi. Dessa förutsättningar finns i Europa men icke i Mellanöstern. Om Israel sluter fred med sina grannar så kan detta få mer eller mindre omvälvande politiska konsekvenser men knappast några ekonomiska såvida inte arabländernas diktaturer radikalt reformerar sina strukturer. Men det kan inte Israel påverka. I arabvärlden har israeliskt näringsliv därmed inte mycket att hämta. De stora exportmöjligheterna finns i USA, Europa och Asien. Dessutom, skulle Netanyahu invända, är det inte fredsprocessen i Mellanöstern som öppnat nya marknader för Israel i Öst- och Centraleuropa eller Asien utan kommunismens sönderfall och det kalla krigets sammanbrott. Att Israel haft svårt att locka utländska investerare beror på att landet misskött sin ekonomiska politik. Om Israel sänker skatterna, skär ner offentliga utgifter, privatiserar, avreglerar och skapar goda villkor för näringslivet så kommer det internationella kapitalet oaktat vad som händer med fredsprocessen. Med snabbare tillväxt blir också Israels försvarsbudget mindre tung att bära. I Netanyahus tankevärld är det således Israels inhemska politik som avgör om utvecklingen blir bra eller dålig medan de externa politiska relationernas återkoppling på ekonomin ej tillmäts någon primär betydelse.

Verkligheten visionärens största fiende
Peres vision må vara vacker men Netanyahu gör en mer korrekt analys av Mellanösterns kärva ekonomiska verklighet. Till att börja med hade Israel snabbare ekonomisk tillväxt under regeringen Shamir än under regeringen Rabin. Shimon Peres och många med honom ger intrycket av att leva med föreställningen att det enda som krävs för att Mellanöstern skall likna Europa är fred mellan Israel och dess grannar. Då fogas den "felande länken till Mellanösterns samarbetskedja." Sanningen är att relationerna mellan de arabiska diktaturerna inte präglas av europeisk harmoni. En del krigar med varandra, andra har mer eller mindre normala politiska kontakter men knappast några tillåter sina medborgare att resa och handla fritt.
Det finns därför inte mycket av ekonomiskt samarbete i arabvärlden. Den interarabiska handeln med annat än råvaror utgör inte mer än omkring 8% av arabländernas totala handel. Det här betyder att Israel, knappast ens efter en hypotetisk totalfred, torde ha särskilt stora ekonomiska vinster att hämta i arabvärlden. Den slutsatsen betyder emellertid inte, att det vare sig nu eller senare icke skulle finnas några vinster alls. Här påverkar det politiska klimatet, låt vara mindre än tidigare. Den arabiska bojkotten fungerar inte längre och israeliska företag arbetar öppet även i länder som saknar diplomatiska förbindelser med landet. Israels stora exportmarknader kommer inom överblickbar framtid att finnas i andra delar av världen och där betyder de israeliska företagens förmåga att hävda sig i den internationella konkurrensen mer än politik i Mellanöstern.

Investerare vill ha stabilitet
Börsen i Tel Aviv har numera repat sig. Påståendet att den däckade efter Netanyahus valseger är ofullständigt. Trenden var redan innan nedåtgående främst efter att regeringen Rabin infört en ny skatt på värdepapperstransaktioner. Det finns inte heller några tecken på att internationella investerare vänt Israel ryggen. Såväl reala som finansiella investeringar fortsätter som planerat. Detta betyder dock inte att Netanyahu har rätt när han påstår att näringslivsklimatet i Israel kan frikopplas från fredsprocessen.
Långt därifrån. Internationella investerare vill givetvis ha ett gott företagsklimat men också lugn och stabilitet. Och i de internationella investerarnas föreställningsvärld är framgångar i fredsprocessen en viktig värdemätare på stabiliteten i området. Spårar fredsprocesen ur ökar oron med påföljd att det internationella kapitalet drar öronen åt sig. Här blir slutsatsen således att fredsprocessen betyder mer än vad Netanyahu tror men den har inte en så avgörande roll som Peres tillmäter den.

Var finns fredens stora vinster?
Det som ovan sagts betyder med andra ord att fred i Mellanöstern näppeligen skulle ge Israel några större internationella ekonomiska intäkter. Israel är redan tillräckligt väl integrerat i världshandeln. De största ekonomiska vinsterna skulle kunna skördas inne i själva Israel förutsatt att en stabil fred med fullgod säkerhet gör det möjligt för landet att skära ner sin tunga försvarsbudget och den vägen lätta på medborgarnas skattebörda samt konvertera militära resurser till civilt bruk. Här är det Shimon Peres som bäst identifierar var en israelisk "peace dividend" finns att inkassera.
Slutsats
Slutsatser av vad som hittills sagts är att Israel kan vinna på fred och säkerhet men att dessa vinster i första hand är politiska. Det finns en koppling mellan fredsprocessen och Israels ekonomiska utveckling, låt vara att den är mer inhemsk än internationell. Israels ekonomiska utveckling beror i första hand på hur landets styresmän hanterar den ekonomiska politiken. Shimon Peres har här spelat en viktig roll när han i mitten av 1980-talet ledde den koalitionsregering som tog ner hyperinflationen och satte igång en stabiliseringspolitisk sanering. Den regering som Yitzhak Shamir ledde i slutet av 1980-talet reformerade Israels kapitalmarknad och skattesystem. Regeringen Rabin karaktäriserades tyvärr av bristande reformvilja och allmänt lättsinne med ett betydelsefullt undantag, nämligen att den förbättrade villkoren för utländska investeringar. Israels nuvarande regering anförd av Netanyahu, finansminister Dan Meridor och handelsminister Natan Sharansky är den första i nationens historia som på allvar försöker modernisera landets ekonomiska strukturer. Härigenom utmanas en mängd särintressen i och utanför regeringen. Mer om detta i kommande artiklar.

Textlänkar
Till framsidan
Till arkivet



© Detta material är skyddat av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.