Textlänkar finns längst nere på denna sida

Läsvärt ur kvartaltidskriften Menorah från och om Israel

POLITIK

HISTORIA ATT MINNAS
Den palestinska flyktingfrågan 1947 - 1948 och i dag

Av Lisa Abramovicz

Eftersom egentligen de andra stora frågorna i Mellanösternkonflikten som bosättningar, land, och Jerusalem i princip har förklarats förhandlingsbara från israelisk sida, har nu i allt större utsträckning den palestinska flyktingproblematiken kommit i fokus.

De frågor som diskuteras är
* Varför flyktingarna en gång lämnade området
* Varför de inte har kunnat komma tillbaka.

Israel kritiseras av sina belackare för att inte förklara sig villiga att öppna sin famn för de ursprungligen 600 000 flyktingarna plus deras ättlingar, nu över 3 miljoner och inte oväntat skylls flyktingproblemets ursprung på Israel. Det kan därför vara värt att ägna lite tid åt historien om kriget 1948 och dess fortsättning.

FLERA ORSAKER TILL FLYKTINGPROBLEMATIKEN.
Den 29 november 1947 fastställdes FN:s delningsplan av det brittiska mandatområdet Palestina. Det godtogs av judarna och förkastades av araberna. Under de första 12 dagarna efter FN-beslutet dödades 79 judar av araber i hela Palestina. Britterna var fortfarande ansvariga för lag och ordning, men upprätthöll den inte alltid. Ibland kunde de avväpna en judisk försvarsstyrka som sedan blev attackerad av arabiska styrkor. Den brittiska kontrollen av judars vapeninnehav var under hela 1940-talet mycket hårdare än den som genomdrevs mot araber.
Arabiska attacker mot judar fortsatte med oförminskad styrka fram till årsskiftet 1947/48. Sammanlagt 126 judar (de flesta civila) dödades. Vid samma tid började även judiska repressalier att öka, av olika terrorgrupper, som inte ingick i Yishuvs(det judiska samhällets) reguljära försvarsstyrka Haganah.
Redan innan Israel utropades 15 maj 1948 utkämpades många bittra strider i detta lilla område, motsvarande ungefär Småland i storlek. Under de första månaderna 1948 var det främst situationen i Jerusalem som var svår. Där bodde 100 000 judar; nästan 1/6 av den judiska befolkningen i Palestina. Den 23 februari exploderade en bomb i centrum av Jerusalem och 55 judar dog. Den arabiska sidan tog på sig ansvaret för detta illdåd. Under mars 1948 sökte araberna skära av vägarna till Jerusalem och döda alla judar som försökte lämna eller komma in i staden. En regelrätt belägring ägde rum.
Deir Yassin-incidenten 9 april 1948, nämns som en orsak till att antalet flyktingar ökade. Vad som inte brukar omtalas är att det från 1 april till 14 maj 1948 pågick ett blodigt krig mellan judar och araber om vägarna till Jerusalem. Antalet dödliga attacker mot civila judar t.ex. i Sheikh Jarrah, Jerusalem, Deir Ayub, Castel, Ein Tzurim var inte färre än de offren i Deir Yassin. Men både Jewish Agency och Haganah fördömde omedelbart illdådet i Deir Yassin som "ytterst motbjudande". Det faktum att just den incidenten alltid nämns, säger något om hur unik denna typ av judisk terrorism ändå var. Det är möjligt att Deir Yassin bidrog till att öka antalet palestinsk-arabiska flyktingar, men flera arabiska tidningar vid olika tillfällen att såväl arabstaterna som Muftin av Jerusalem "uppmuntrade Palestinaaraberna att lämna sina hem tillfälligt för att de inte skulle vara i vägen för de arabiska invasionsarméerna".

"Allt tyder på att den fruktan som drev fram massflykten berodde på en serie faktorer; förutsägelserna om att arabarméerna skulle komma och förintelsekriget (mot judarna, min anm.) skulle börja; uppmaningar av judiska aktivistgrupper - även om det kom vädjanden med motsatt innebörd; rykten om massakrer som även före Deir Yassin hade trovärdighet för den som länge matas med skildringar om vad som skulle göras med judarna när den stora striden börjat; etc." Till exempel sade Azzam Pascha, Arabförbundet generalsekreterare "Detta kommer att bli ett utrotningskrig och en massaker, som man kommer att tala om på samma sätt som om de mongoliska massakrerna och om korstågen". (Hammarberg i "Det hatade Israel".)
Det är f.ö. inte förvånande att ett långt, intensivt krig på ett relativt begränsat område där de folkgrupper som bekämpar varandra bor tätt inpå varandra har som resultat dels många döda (1% av den judiska befolkningen i Palestina dog under kriget), dels ett stort antal flyktingar.

De israeliska s.k. nya historikerna som Benny Morris, framhåller att det förekom medvetna försök att fördriva den arabiska befolkningen från de områden som tilldelats den judiska staten. De medger dock att det inte fanns någon överlagd plan eller strategi att driva bort palestinierna en masse och att det som skedde -massflykten - främst var en "naturlig" process i en krigssituation.
Varför blev det då inget judiskt flyktingproblem i de områden, som skulle ha tillfallit den palestinsk-arabiska staten, men som ockuperades av den jordanska armén, Arab Legion, vid Vapenstilleståndet i april1949? Jo, för att judarna antingen hade dödats eller flytt till de judisk-kontrollerade områdena där de inlemmades i det Israel som hade bildats.

Judar levde i skräck i arabländerna
Ett annat flyktingproblem kom till som ett delresultat av Israels tillkomst. De 850 000 judarna från arabvärlden som framförallt 1948 - 52 flydde p.g.a. förföljelser, eller tvingades fly som en slags repressalie från de länder där de hade bott i tusentals år. Ca 580 000 av dessa judar flydde till Israel, resten till främst Nordamerika eller Frankrike. Deras ägodelar konfiskerades utan ersättning. Så här skriver sociologiprofessorn vid Sorbonne, Albert Memmi, judisk flykting från Tunisien och grundare på 1950-talet av "Le jeune Afrique":
"De missdåd som kan ha gjorts vid Deir Yassin slängs alltid i våra ansikten. Men vi har fått utstå hundra Deir Yassin, tusen Deir Yassin. Och inte bara i Polen, Ryssland eller Tyskland, utan också hos de arabiska folken. Men världen har aldrig upprörts över detta!... Min egen far och farfar levde ju i skräck för de slag på huvudet som vilken som helst arabisk förbipasserande kunde ge dem när som helst... Säg inte att detta beror på sionismen. Det är ännu en myt." (Jews and Arabs, 1975).

VARFÖR INGET ÅTERVÄNDANDE?
Oavsett hur de palestinska araberna flydde landet 1948, har de givetvis inte förverkat sina rättigheter som folk eller rätten till en egen stat. Varför har de då inte kunnat komma tillbaka?
Enligt den FN-resolution (194) i generalförsamlingen skulle de som "önskade återvända till sina hem och leva i fred med sina grannar". Inga arabländer stödde resolutionen. Deras krav var att Israel villkorslöst skulle låta flyktingarna flytta tillbaka. Israel kunde självfallet inte acceptera det kravet utan att de andra kraven i resolutionen tillgodoseddes. Det skulle ha inneburit ett allvarligt hot mot statens existens att öppna dörrarna för flyktingarna, så länge ett fredsavtal inte slutits. Kriget var för övrigt inte slut i och med de partiella vapenstilleståndsavtalen som slöts 1948/49 utan fortsatte på sparlåga på flera plan med terrordåd mot civila och en kännbar handelsbojkott samt ytterligare ett antal anfallskrig mot Israel. Efter 1967 års misslyckade försök att på nytt utplåna Israel antog arabstaterna den beryktade Khartoumdeklarationen:
Nej till erkännande, Nej till försoning, Nej till förhandlingar.

Flyktingproblemet borde ha lösts tidigare menar Israels kritiker, men hur länge har Israel haft någon verklig samtalspartner? I arabvärlden var själva ordet Israel tabu i minst 30 år. Landet kallades den "sionistiska enheten". De araber som stannade kvar i det som senare blev staten Israel har först på senare tid kunnat resa i arabvärlden - de sågs tidigare som förrädare, för att de stannade kvar i fiendelandet. Samtidigt beskylls Israel för att ensidigt ha orsakat flyktingproblemet!
Så här skrev Thomas Hammarberg redan för 32 år sedan "Svaret måste sökas i frågan om varför hela konflikten i Mellersta Östern inte kunnat biläggas. Vad som hänt flyktingarna står i ett direkt samband med grundfrågan om krig och fred. Den lösning som skisserades i den omtalade paragrafen 11 (resolution 194/1948) - återinflyttning eller ekonomisk kompensation - accepterades av Israels regering om detta blev en del i en total fredsuppgörelse. Att FN-resolutionen skulle tolkas så slogs också fast 1951 av den förlikningskommission, som blev det konkreta resultatet av beslutet i FN den 11 december 1948. Men arabregeringarna accepterade inte staten Israels existens, fredsförhandlingar var för dem detsamma som förräderi. Ansvaret för att flyktingfrågan fortfarande är olöst måste läggas på den part eller de parter som motverkat freden i Mellersta Östern. Att den bördan till allra största del måste läggas på arabregeringarna - och under senare år även på de palestinska aktivistgrupperna - är uppenbart. De har aldrig accepterat Israels existens, vilket är huvudorsaken till att konflikten inte närmat sig någon lösning."

Sedan detta skrevs har följande skett:
* Israels totala tillbakadragande från Sinai och den påföljande "frostiga" freden med Egypten;
* Ett de facto erkännande från PLO 1988 och 1993, numera den palestinska myndigheten (PA) som ständigt motsägs av såväl grupper inom PA som utanför. Dock inte ett erkännande av Israels existensberättigande som en judisk stat.
* Ett fullständigt tillbakadragande från Libanons södra del, som varken gav ett erkännande av Israel eller till Israel.

I övrigt kunde ovanstående ha varit skrivet i dag.

I flyktinglägren har "Återvändandet" genomsyrat all kulturell och social aktivitet, och inte bara återvändandet till landet Palestina utan även just precis till den plätt man bodde på och i det hus man bodde i före flykten.
Det är inte märkligt att det hos israelerna finns ett visst tvivel om dessa människor verkligen vill "leva i fred med sina grannar", då under hela deras exil stor tid har ägnats åt att inympa negativa känslor gentemot "dödsfienden", Israel, bl.a. från FN-organet UNWRA:s skolor?
Inga av de stora flyktingproblem som skapades under eller direkt efter världskrigen på 1900-talet, har lösts med massåtervändande till samma plats där människorna ursprungligen bodde. Det gäller varken greker/turkar på 1920-talet, pakistanier/indier 1947 eller sudettyskarna i Tjeckoslovakien efter 1945. Dessa folk integrerades i närområdena dit de flydde.

De palestinska flyktingarnas stora tragedi tycks vara att de har flytt några mil inom den stora arabiska nationen, till områden som i mångt och mycket liknar det Palestina de en gång lämnade, där arabiska talas, där majoriteten är muslimer. För att konservera den mänskliga tragedin som ett vapen mot Israel har grannländerna, med Jordanien som notabelt undantag, hållit kvar dem i flyktingläger, de har inte fått arbeta och vägrats medborgarskap.
Ehud Barak antydde att i samband med framgångsrika förhandlingar kan säkert palestinskt återvändande till Israel före 1967 års gränser bli aktuellt för ett begränsat antal flyktingar som vill återförenas med sina familjer. Den reella innebörden av Israels belackares tassande kring återvändandets heta gröt är egentligen skapandet av två palestinska stater - en palestinsk-arabisk och en palestinsk-judisk - något som inte har något som helst stöd i den mångfacetterade israeliska opinionen.

Källor: Martin Gilbert, The Dent Atlas of the Arab-Israeli Conflict, Sixth edition 1993
Per Ahlmark, Thomas Hammarberg, Ernst Klein "Det hatade Israel, Pans förlag 1969
Albert Memmi , "Jews and Arabs" J. Philip O'Hara 1975

Lisa Abramowicz är nyvald ordförande i Svensk Israel-Informations styrelse samt föreståndare i Judiska Församlingen med ansvar för informationsfrågor.



Textlänkar
Till nästa artikel (i detta nummer)
Till föregående artikel (i detta nummer)
Till framsidan
Till arkivet



© Detta material är skyddat av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.